Jag är till och med avundsjuk på duvorna, turturduvorna, de som bor i trädet.

De sitter där så fint på sin pinne, lutar huvudet mot varandra och knorrar sådär som bara en duva eller två kan göra.

Jag vill också luta mitt huvud mot någon och viska fina ord i dennes öra. Vara någon nära.

Nu när det är vår så våras det för alla kärlekar därute. De kramar varandra, äter glass i någon park, har parmiddagar på någon uteservering, firar bröllopsdagar, förlovar sig, blir med barn... ... ...

Ja jag erkänner, jag är fruktansvärt avundsjuk. Blir sur så fort jag ser ett par komma gåendes hand i hand i soljuset. Blir ännu mer sur när killen böjer sig över tjejen och ger henne en öm kyss mitt på munnen. Droppen som får bägaren att rinna över är ögonblicket straxt efter den ömma kyssen... ögonkontakten de skapar med varandra som betyder allt och det lilla leendet som följer efter hack i häl. Åååååå vad jag hatar det! Jag hatar det just för att jag aldrig själv fått uppleva det. Jag hatar det för att det ser så fruktansvärt romantiskt ut. Jag hatar det för att jag själv bara kan drömma om hur det känns när någon ser på en med en sådan blick. Jag hatar det!