Solen skiner in i en strimma från mitt öppna fönster.

Det blåser lite kyligt men det är skönt.

Jag tänker nog på dig igen...Fast inte på samma sätt som jag brukar.

Du är liksom längre bort nu. 

Du är något som jag har blivit rädd för. 

Du är något som jag vet gör ont och därför hädan efter kommer att låta bli.

Det susar därutanför, av alla löven...

Du susar därinne. Du susar in i det ena örat, in till hjärnan där du brukar stanna men istället för att göra det så fortsätter du att susa, ut genom det andra örat för att sedan flyga bort och dit där du hör hemma. 

Du försvinner sakta men säkert.

Det känns skönt.

Att det krävdes allt detta? Alla sår, alla tårar och alla ord för att komma hit där jag befinner mig nu. Jag är snart på mållinjen. Jag tänker aldrig mer låta dig få det du har haft. Det som var jag, det som var mitt.

Jag ska hitta någon som kan visa mig allt det som jag ännu inte vet någonting om och som skrämmer mig mest av allt. Jag ska hitta någon som vågar tillsammans med mig. Jag ska hitta det som jag trodde var du.