Ibland undrar jag vad det är för fel på mig!

Är jag så hemsk, så elak, så trög, så ful, så tjock och så felaktig att ingen vill ha mig?

Är jag inte värd någon?

Jag har inte bett om att få vara ensam.

Jag har inte bett om att  behöva leta, misslyckas och bli ledsen gång på gång.

Jag har inte bett om att få se ut så som jag gör.

Jag har inte bett om att bli den jag blivit. 

Jag har inte bett om någonting. Ändå så har jag fått allt dethär. Allt det fina som jag faktiskt är men som ingen verkar se. Eller vill se.

Visst, mina kompisar och min familj känner mig väl och vet vem jag är och hur jag ser ut men alla ni som inte gör det, vad är det ni ser när ni ser på mig för första gången? Ser ni bara skalet? Eller ser ni också allt det som faktiskt ryms därinuti den klumpiga kroppen? Allt det fina, allt mitt mod, all min glädje, all min kärlek till alla jag bryr mig om, mitt engagemang i mitt arbete, min skaparglädje, min välvilja, min kreativitet, min musikalitet... 

Jag vet att utseende är en stor stor del i vårt samhälle idag. Därför kan jag inte låta bli att känna mig lite lagom misslyckad efter 23 års singelliv. Jag är trots allt ingen skönhet till det yttre. Min kropp kunde vara finare, smalare, mer perfekt. Men det är ju dethär som är jag.

Jag är ett stort fiasko med en hyvens insida. Någon som vägrar ge upp och någon som lever på hoppet.

Nu tänker ni säkert, speciellt ni som är lite äldre, att herregud hon är ju bara barnet och har hela livet framför sig. Må så vara att jag har en del år kvar men jag kan inte låta bli att känna mig stressad inför den största av livets uppgifter. Att bilda familj. De flesta normala människor har en del bagage med sig när de går in i ett nytt förhållande. De har säkerligen varit tillsammans med en eller flera partners innan de hittar den rätte och bildar familj. Jag ligger i lä. Bakom ett vindskydd där ingen kan se mig, tydligen.

Jag vet ingenting om något av detta. Ett förhållande är min stora dröm men samtidigt det mest läskiga jag kan tänka mig. Jag är rädd för känslorna, har svårt för att prata om dem och hur i allsin dar gör man? Hur blir man "ihop" med någon? Hur hittar man över huvud taget någon som tycker om en på samma sätt tillbaka? Jag är alldeles vilsen. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag behöver hjälp. Jag måste komma över min rädsla och våga lite till. Jag måste vidga mina vyer, träffa folk och umgås med flera. Men hur hittar man dessa flera? Jag känner mig helt handikappad? 

Jag försöker och försöker. Jag gör det godaste intryck jag bara kan på människor jag träffar första gången, speciellt killar som man finner något så när intressanta men jag är och förblir tydligen ett kompisobjekt. Ingen kärlek här inte... 

Jag är så oerhört trött på dethär som kallas singelliv!!!

Jag vill bli av med det och prova någonting nytt. Jag vill möta allt det läskiga som det innebär att ha ett förhållande. Jag vill ta tjuren i hornen.

Jag ger vad som helst...