Dagen började med ett sista andetag...

Något varmt som blir kallt.

Den djupaste av sömn. 

En kropp som vilar så tungt, själen har flugit sin väg bort mot det okända. 

Drömmarna har tagit slut, livet är levt.

Inget kan man ångra, inget kan man ta tillbaka men ge kan man göra så länge någon minns dig.

Inget mera skratt eller glädje på denna jord men kanske på nästa?

Ögpnlocken stängs en sista gång, så tyst, så stilla...

Måtte du nu drömma i en evighet och hamna på den godaste av platser.

Må du slippa allt det svåra, alla smärtor, finna frid.

Låt oss veta vart du tar vägen.

Varthän flyger du, du gamla själ med vingar av klaraste glas?

Många känner saknad nu när du farit... 

Ge dem kraft och mod att fortsätta fastän du inte är här hos oss.

Ge dem levande minnen av det som varit.

Ni skall säkert ses ännu en gång, någonstans bortom molnen.

Där står du väl och väntar när dem kommer?

Du ser väl till oss alla från ovan? 

När någon går bort på jobbet så väcker det alltid tankar hos mig. 

Tusen tankar.

De flesta är undringar om vart själen tar vägen. Blir den till en ny? Återförenas den med nära och kära som redan befinner sig där på den andra sidan? Försvinner den bara? Bir till ingenting?

Svaret får jag först när tiden är kommen för mig.

Men visst är döden spännande och oerhört läskig, Intressant och en del av livet?

Så skrämmande för att vi vet så lite om den...

Så läskig för att vi inte vet vart vi hamnar...