Den lilla grisen rodnade, om nu grisar kan rodna och satte sig på sina små julskinkor.

Vad var det hon just hört?

Kunde det stämma?

Var det ens en bra sak att höra?

Hon satte ner sin ena klöv djupt ner i gyttjan och bestämde sig för att ja, jo det var nog en bra sak.För visst är det väl så att allt som sägs om en och som får en att skratta eller le är bra saker?

Plötsligt hörde hon ett skratt högt ovanför sig.

Hon blinkade med sitt ena grisöga och kisade med det andra mot skyarna.

Där svävade Nils, den vilsne skrattmåsen. Vida känd.

Jisses, hade han inte hittat rätt än?, tänkte hon där hon satt. Här fanns ju varken vatten eller fisk. Bara grisar, gyttja och sura bönder. Kanske också en och annan insekt men annars inget som i normala fall skulle tilltala en skrattmås.

Hon ropade så högt hon kunde åt Nils däruppe.

Han svävade som om vägde han ingenting och hon avundades hans frihet. Sakta, sakta snirklade han neråt, emot henne.

När han var tillräckligt nära flaxade han till, som för att bromsa, och satte sig på staketet som omgärdade den numera välanvända gyttjepölen.

Hmm, ursäkta, sade han, jag hör lite illa, jag råkade häromdagen bli inlåst i  en hönsgård och där var det livat kan jag medge.  Har aldrig i livet hört maken till sådant förbenat kackel! Tillslut fick jag nog och bad herren på täppan, dvs tuppen, att hjälpa mig därifrån. Han svarade dock inte så jag fick sitta där med huvudet under höger vinge och invänta morgondagen. 

Den lilla grisen tittade storögt på måsen Nils medan han fortsatte sin berättelse.

Tillslut blev det morgon, inte en sekund för tidigt enligt mig, sade han och fortsatte. Tuppen var först ut och såfort hönorna sprungit förbi honom så plockade han ut två ihoprullade maskrosblad ur öronen. Jag spatserade genast fram till honom och stirrade lite undrande, säkerligen oartigt men välment på "koldolmarna" han slängt på marken. I det ögonblicket förstod jag varför han inte hjälpt mig ut kvällen innan. Han hörde ju ingenting... Måsen Nils skrattade sitt högsta skratt och tillade sedan att det var för tuppens egna psykiska hälsa som han stoppat blad i öronen. För vem skulle annars stå ut natt efter natt efter natt i ett hönshus?

Lillgrisen som nu rest sig upp skrattade och sade att det minsann inte kunde vara lätt att vara tupp.  

Vad för dig egentligen hit till detta torra landskap frågade hon sedan.

Nils tittade på henne med sina bruna lite utstående ögon och svarde: Jaadu lille gris om jag det visste. Jag förlorade ett vad en gång och har sedan dess inte brytt mig om att fara dit där jag egentligen hör hemma. Jag trivs här. Jag trivs med den torra luften, med lukterna och med grannarna i granen bredvid min. Han log och tittade ut i intet. Grisen gissade att han för sin inre syn såg sin gamla granna gran som vart hans hem sedan han var en liten dum parvel som förlorat ett vad. 

Hon kunde inte låta bli att undra vad vadet var och hur länge han bott i den gamla granen men lät bli att fråga. Hon var ingen nyfiken, snokande liten gris utan snarare en gris med ovanligt mycket vett i sin lilla hjärna. Dessutom hade hon begåvats med det största av grishjärtan. Om någon någon gång behövde hjälp så visste de vart de skulle gå... Och om någon vart sugen på ett riktigt stort saftigt grishjärta till middag  så visste dem vem de skulle flå.

Men den lilla grisen levde i ovisshet. Hon nöjde sig så bra med sitt skitiga lilla liv där i stian.Där hade hon allt, sitt liv, sin framtid och vad hon inte visste också sin död.

Nils avbröt hennes funderingar med ett flaxande som för att förvarna om att han skulle bege sig bortåt, uppåt och iväg. 

Hon log mot Nils, så som man ler mot någon som man aldrig mer kommer att se röken av.

Han log tillbaka, men med ett finurligt leende och lyfte galant från plankan han nyss setat på.

Den lilla grisen såg mot honom där han försvann bortåt, emot solnedgången. 

Hon såg ut emot det nyss utslagna landskapet och kom återigen att tänka på det hon nyss, innan hon skådade Nils uppe i skyn, fått höra.

Hon blev alldeles varm i inombords, log ett svagt leende och käne lyckan rusa igenom kroppen.

Hon hade aldrig varit i närheten av detta!

Hon hade aldrig varit så lycklig. 

Du klär in mig i wellpapp för att slippa höra.

Stoppar gula proppar i dina öron och isolerar mig från min omvärld.

Därinne lever jag, som i en kokong. 

Det är trångt, varmt och jag är svettig men jag känner hur jag utvecklas.

Det är inte mycket kvar av den larv jag en gång varit.

All rädsla, osäkerhet och vad annat som fanns i mig är nästan borta. 

Därinne i mörkret har färgerna växt sig starkare. 

Snart är det dags att ta sig ut, sträcka på sig och visa sina stora färgglada vingar.

Lära mig flyga med hjälp av det som jag själv byggt upp.

Ta steget ut i verkligheten med glädjen i hasorna. 

Le mot allt som är värt att le emot.

Ta för mig av allt som är menat för mig.

Andas.

Se mig omkring. 

Leva livet!!!