Han satt längst in i grottan och spärrade upp de djupt liggande ögonen så gott han kunde. Skägget hade varit ovårdat alldeles för länge och liknade nu mest något som en långhårig katt skulle ha kunnat kräkas upp.

Smutsen runt munnen var vid dethär laget svår att få bort. Den fick sitta. 

De smala fingrarna med naglar som liknade en kvinnas ritade streck och runda ringar i sanden. Att mota bort onda andar var hans specialitè.

Folket som bodde i grottan hade samlats på slätten nedanför, de fick under inga omständigheter närvara när han ägnade sig åt dessa farliga konster. De beundrade honom och hans intellekt. Han var en mycket stor man.

Barnen hade samlat små och stora kottar som de nu fantiserade ihop liv åt. Kvinnorna och männen satt under det stora trädet, i skuggan och kikade i smyg upp emot öppningen där de bodde... De undrade vad han gjorde och hur livet deras skulle komma att bli.

Mannen i grottan hade nu ställt sig mitt ibland de tecken han nyss gjort i sanden. Han gjorde svepande rörelser med sina tunna armar och armbanden på hans vänstra handled skallrade. Han mumlade ord i långa ramsor. Ord som ingen annan än han själv visste vad de betyttde. Ord som ärvts i generationer, från far till son.

Han blundade hårt och ansträngde sig tills svettdroppar mynnade fram på hans panna. Sånthär tog på krafterna och han skulle, efter det att han var färdig, sova i två dagar. Det gjorde han varje gång... Om det var en vana eller ett måste hade han dock ingen aning om. 

Han avslutade sin utdrivning av andarna med att tända en eld. Han strödde rosenblad som skulle rena grottan över den och doften nådde ner till den lilla samlingen på slätten under trädet. Nu var det tillåtet att ätervända upp och in i det som var deras hem. Förhoppningsvis skulle inga fler onda saker nu hända. Folket hade fått nog och tillkallat den lille trollkarlen när det fjärde dödfödda barnet fötts. Dessutom fanns inte längre några bär eller nötter i närområdet.

De hade drabbats av en förbannelse.

Det var de alldeles säkra på.

Den lille mannen satt i skuggan på kanten av klippan, han såg trött och sliten ut och kanske till och med lite skitigare än innan. Folket som nyss klättrat upp till sin bostad samlades runt mannen för att tacka honom. De bugade sig en och en framför hans lilla kropp och utalade sin tacksamhet med både gester och ord. Barnen hade gjort ett kottdjur åt honom som de varsamt ställde vid hans fötter. Mannen log tillbaka och barnen fnissade tyst medans de återvände till sina mödrars beskyddande famnar.

Det var dags för honom att ge sig av för denhär gången. Han ställde sig upp och bugade för folket han nyss hjälpt och avslutade med att säga sitt namn, det som han så stolt fått ärva av sin far och farfar och alla fäder innan dess... 

Hans namn som var kronan på verket och satte punkt för den dåliga tid som varit och öppnade dörren för de goda tider som komma skulle.

Hans namn betydde farväl... 

Migvador.... 

Nu ska jag åka bort lite...

Inte så länge... bara ett dygn men det blir skönt att komma härifrån. Bort från allt som inte är någonting.

Bort från trubbel och grubbel.

Får se om ja hinner plita ner något åt er som ni kan läsa innan jag åker idag...

Nu är det ner på stan och leta upp ett par tights som gäller... Tjingelingan!

Det är söndag idag...

Det betyder att om exakt en vecka så kommer jag att ha en extrem ångest. Då är det dax att kliva tillbaka till jobbet.

Tre veckors semester är innan man börjar den en oändlighet.

Tre veckors semester är när man snart avklarat den alldeles för lite tid. 

Tid.

Måste den existera, tiden?

Det man måste försöka göra är att koppla bort ångesten och istället njuta av denhär veckan som man har kvar. Det är trots allt ett år kvar tills jag får semester igen...

Synd bara att det ska vara så svårt...

Nu ska jag straxt fara iväg hem till min faster för att kika på väggen där mina fotografier sitter upphängda (Några stycken av dem iaf...). Ska bli roligt att se dem "live" så att säga och inplacerade i ramar. :) Kul att någon gillar det man gör och faktiskt har användning för det. Där skall även liggunderlag samt ett sovsäckstäcke hämtas. Vi laddar för festivalen syrran å jag!

Hörs! 

Vi ska alla en gång dö....

Fötterna är tunga och axeln där väskan hängt är bortdomnad. Annars är allt så jävla bra! Kent kan detdär med att laga ett ledsamt litet hjärta. Kent kan tamejfaan allt!

De kan göra en ledsen när man är glad och glad när man är ledsen...

En hemmakonsert som denna är värd så förbaskat mycket. Speciellt när låtarna från ens ungdoms tid radas upp en efter en efter en... Tårarna var nära sååå många gånger men jag tröck tillbaka dem... :P Man vill ju inte verka sentimental liksom... (Dessutom har jag gråtit nog nu för ett tag...)

Alla låtar som jag önskat mig fick jag också höra. Dethär var den absolut bästa kentkonserten alla kategorier. Och då har jag varit på några stycken...

Självaste kungen, Jocke verkade vara på topphumör och bjöd på så många historier och anekdoter om låtarna att jag knappt trodde det var sant. Han brukar vara en rätt så fåordig man när det kommer till mellansnack. Men idag vräkte han ur sig både det ena och det andra. Riktigt roliga saker, eskilstunasaker.

Det är nåt visst med kent när de spelar här hemma. Allt blir så himla närgånget på något vis. Vi som är födda och uppvuxna i denhär spökstaden förstår texterna bättre än någon annan i hela världen. Det tackar jag för... Det känns skönt att ha en musik som är ens hem på något vis. Alla ord, alla platser och alla bilder som man får upp i huvudet är eskilstuna. Både på gott och ont. Jag tror inte att folk förstår hur mkt eskilstuna som finns i texterna... Alltså ni som inte är härifrån. Det måste vara konstigt för hur ser ni på alla orden och musiken? Vad ser ni när det sjungs om våran stad? Vad ser ni när det sjungs om känslor som man bara kan få här och som föds och också utrotas här?

Spellistan var skräddarsydd för oss här i stan och det tackar jag för. Vi fick följa med på en resa som vi alla redan genomlevt. En resa från början till någonstans efter mitten... Många gamla låtar och en del nytt och en låt som iallafall jag aldrig hört tidigare. Låten hette håll huvudet högt och var som alla andra låtar fantastiskt bra skriven med en väl genomtänkt text.

Ååå jag kan knappt skriva alls för allt snurrar runt i mitt lyckliga huvud. Skönt att få vara lycklig en stund.  

Det behövdes!!!

Älskling, vi ska alla en gång dö... 

Hejsan hoppsan, jag är tydligen den 76e mest aktiva bloggen här på bloggagratis... Det trodde jag inte... Jag uppdaterar ju inte sådär jätteofta... Inte varje kvart iallafall...

Det e klart, de senaste dagarna har jag nog haft mundiarrè eller nåt för det har bara sprutat ord ur mig...

Jajaj, det va kul iallafall...

Idag kommer han hem, min älskade!

Idag får jag träffa honom åter igen.

Det var så länge sedan, flera månader...

Idag får jag höra hans ljuva stämma och rysa längs ryggraden.

Idag får jag känna hans andedräkt mot min kind.

Hans vackra ord som betyder så mycket ska jag lägga undan och spara, kanske dröjer det länge innan vi ses igen.

Idag kommer han hem, min älskade KENT!

Klockan halv sju ikväll är det insläpp och åtta börjar uppvärmningen med Håkan Hellström. Fisingens så skoj det ska bli! Dörefter är det dags för husgudarna... Kent! De är alltid som bäst här hemma och jag hoppas att de har några ess i rock(!)ärmen... som de brukar ha när de är på hemmaplan!

Jag hoppas såkklart på att få höra några låtar, några kärlekssånger... ;)

Blåjeans är en sådan och kanske quite heart... Den lär ju dock inte spelas men jag hoppas på det iallafall... 747 lär ju spelas så den behöver ja inte ens önska... I övrigt så vill jag höra lite fler äldre låtar...

Nä nu måste jag dammsuga, käka och städa lite till innan jag får besök här...

Hörs av!

Det känns inte ett dugg bättre idag.

Jag kan inte komma överrens med dendär tanken som säger åt mig att jag är tvungen att vara kvar på jobbet ett helt jävla år till. Det finns bara inte!

Jag orkar inte det, då går jag sönder.

Dethär var det värsta som kunde hända just nu. Fan så värdelös jag känner mig. Ska jag aldrig lyckas med något?  Allt jag ger mig in på verkar falla på mållinjen eller någonstans precis innan.

Jag ska sluta prova saker. Jag ska sluta vara envis och jag ska fan ge upp för jag orkar inte mera. Jag orkar inte höra ordet nej eller känslan av misslyckande igen å igen å igen.

Nu går jag och gräver ner mig någnstans för att aldrig återvända... (Önska kan man ju iaf) 

Syrran tipsade mig om en sida...

Där kan man se sitt bloggvärde, men läs den finstilta texten underst om aporna... ;)

Min blogg är värd 33675 svenska kronor. Jag tror jag ska sälja den och köpa mig ett liv på Ebay!

Om någon är intresserad av att köpa min blogg för summan ovan så tveka inte att höra av er!

www.bloggvärde.se