Ditt namn i sanden, en våg.

Ett minne, en dröm.

Ditt leende, hånskratt.

Dendär känslan, som bortblåst.

Din värme, stulen.

Behovet, aldrig mer.

Ögonblick, inga fotografier.

Delade stunder, ensamhet.

En glädje, tårar.

En kärlek som suddats ut, en kärlek i blyerts.

Glada ord står uppdukade på ett avlångt bord.

Tårta.

Saft.

Kakor.

Servetter.

Ballonger och ljus.

För allmänheten är det öppet hus.

Små glada kort med inbjudningar på som landat i folkets brevinkast.

En önskan från någon som blev en annans last.

Här firas det att man kommit ett år närmare döden.

Så länge man är liten så struntar man i andras öden.

Då finns bara leksaker, paket och glada sånger.

Dendär förbannade "Ja må hon leva" som man hört för många gånger.

Alla kan den utantill.

På födelsedagen får man önska sig vad man vill.

Ändå så får man inget av det man ville ha.

Istället får man saker som ens föräldrar tycker är bra.

Strumpor.

Tröjor som är för små och måste bytas.

Presentkort där man aldrig handlar

och biobiljetter.

De gav faan i dendär tröjan man ville ha, den med paljetter.

Så varför skriva önskelistor och pricka för i leksakskataloger när man vet att man ändå får en radiobil av morsans svåger?

En sådan han själv alltid önskat sig men aldrig fått.

En sådan han stirrat på i leksaksaffäres hyllsystem men aldrig nått.

Vid bordets kant sitter en liten flicka.

Hon har ont i magen av för myket sockerdricka.

De andra leker och stojar vilt, de väntar på godispåsar och fiskdamm innan de går hem.

Nu är den snart över, den dagen då hon fyllde fem.

Det finns saker som irriterar mig.

En av de sakerna är när folk kallar mig för kräsen.

Ibland när man snackar med folk på nätet/andra platser och de frågar om ens civilstånd (Fult ord förresten) och jag säger att jag är så singel man kan bli och aldrig haft ett förhållande så klämmer majorieten ur sig frågan om man är kräsen? Kräsen?

*suck*

Från och med tidpunkten på denhär bloggen så kommer jag att vägra att svara på den frågan igen.

Jag har förklarat i något tidigare inlägg att jag inte tycker att dethär med kräsenhet existerar när det kommer till kärlek och känslor.

De som frågar mig denhär frågan drar mig alltså direkt över kräsenhetskanten tillsammans med alla andra som vart singel länge... 

Att de dessutom kommer med denhär standardkommentaren : Men du som är så söt kan väl inte vara singel, gör ju inte det hela bättre.

Det jag hör i mina öron är följande : Du som är söt tackar säkert nej till alla tusenfemhundranittiosex miljarder killar bara för att du är kräsen. 

Nu råkar det ju vara så att kön utanför min dörr råkar bestå av ungefär noll män. Noll män som är intresserade av att bli min partner och noll män som jag är kära i. Noll män som inte väntar på att få ta mig i sin famn och göra mig till sin. Noll män som säger att de älskar mig över allt annat på jorden och noll män att spendera annars död tid med.

Gaaaah, jag kan bli tokig på sånt. Kalla mig töntig men det stör mig faktiskt att bli kallad för kräsen. Jag är inte kräsen, jag känner väl för nån om jag gör det oavsett hur han ser ut eller beter sig. Sådant kan man inte styra över, jag kan inte välja vem jag skall bli kär i och alltså så existerar ingen kräsenhet. Någon mer än jag som förstår hur jag menar??

De män som jag fallit för har visat sig vara något annat än det jag trott. Det har gjort ont och skapat en del ärr i min kropp. De män jag fallit för har inte alla varit snygga eller vackra men de har haft något. Något vackert i sin själ som lyser igenom i ögonen. Någon form av styrka.  De män jag fallit för har inte alltid varit snälla men jag har ändå tyckt mycket om dem för att alla har en fin sida, något som man inte kan sätta fingret på men som man kan lära sig att älska. De män jag fallit för har tyvär aldrig fallit tillbaka... Det är där vi har problemet.

Vi singlar är inte kräsna, vi faller bara för fel personer. Sådana människor som inte är skapta för att vara med oss. Sådana vars värderingar och tycken inte stämmer överrens med våra egna. Sådana som har detdär som man inte vet vad det är... Sådana som man bara tycker om utan att bry sig om vad andra säger och tycker...

Vädret känns ju inte direkt som något som har med semestern att göra direkt. Tänk om man ändå kunde reklamera de dåliga väderdagarna mot nya soldagar?? Det vore något!

Hur som helst så avslutas min sista semestervecka (v 29) med både en ålandsresa och en festival. Dessutom ska jag på lördag gå och se kent och Håkan hellström här på strömsholmen med vänner och bekanta. Detta ser jag såklart fram emot en hel massa.

Nåja, det blir nog trevligt och dessutom skönt att åka ifrån denhär staden en stund. Åland och Säffle på en och samma vecka, det är inte dåligt det. Så mycket tid hemifrån har jag nog inte spenderat på flera år ;) hahahaa Tragiskt...

Näni gott folk och rövare, nu ska jag ta och krypa till kojs. God natt! 

09.00 klockan ringer. 

Så trött, regnet öser ner.

Måste köra pappa igen, till doktorn... Blir han aldrig bra? 

Mera regn.

Snorig näsa och nysningar... Blir jag aldrig bra? 

Bilar som rusar förbi i morgontrafiken, snart befinner även jag mig där.

Matar magen med frukost så att iallafall den blir nöjd.

Mjukosten glömdes på ICA så jag får skrapa från den redan urskrapade gamla ostförpackningen. Slänger på några tomatskivor på mackan också för att göra det lite festligare... 

In i duschen, varför duscha när det regnar?

Torka till, klä sig, ta med paraplyet och sedan ut och iväg...

Förbannade regn! 

De små linjerna i pannan som visar missnöjet. Inget blev som det skulle och det syns så tydligt.

Använde dig som ett redskap för att förstå. Inget blev tydligare.

Sätter minnena i halsen, kommer att kvävas tillslut. Vem räddar mig då?

Öronen så fulla av ljud men inget av dem tillhör dig.

Ett andetag, en blick, det var allt du gav innan du gick.

Strålande ögon, ett förflutet leende. Du stal det bästa av mig.

Nu, ingenting, då, allt.

Små tunna läppar gör sura miner, vet inte hur man gör.

Boken alla vill ha men ingen skrivit.

Magens känsla är den alltid den rätta?

Något större, nått nyare, ett liv som var ditt.

Hur kan man andas när minnena är allt? 

De spetsiga öronen drog sig bakåt som för att stänga ute alla världens oljud. Det var dehär dagarna han avskydde allra mest...

Hon kikade nyfiket med nästan klarblå ögon på hur sparvhöken med den största beslutsamhet dök efter den vita lilla musen som nyss sprungit ur hennes hand. Värmen av dess små tassar mot hennes handflata kändes ännu. Inga tårar, inte en min, bara nyfikenhet.

Tänk vad hunger kunde göra.

Själv var hon hungrig på någonting helt annat...

Nyfikna ögon i ett träd långt ovan, ovissheten under trädkronorna där nere.

Alldeles utmattad lade hon sig ner bland den mjuka mossan, aningens fuktig och precis som hon ville ha den. Att rusa över rötter och stenar var något hon älskade speciellt om jakten inefattade ett pris.

Hon hade lyckats fälla ett litet rådjurskid i gläntan där bäcken gick. Nu tog hon sitt verktyg, skar stora stycken kött från djurets lår och stoppade dem i munnen råa, precis som de var. Det fanns inget bättre än att fylla sin tomma mage. Att rådjurets mamma nyss mist sin unge brydde hon sig inte om. Det finns inga regler för överlevnad...

Han lyssnade med de spetsiga öronen, hans bästa redskap och det absolut pålitligaste. Han kunde höra steg, snabba, som sprang. Någon hade bråttom och han ville veta varför...

När hon var mätt fanns bara delar av djurets maginnehåll samt benen kvar på marken. Där låg de och såg ynkliga ut. Hon sparkade till ett revben och fick kadavret att vända sig. Där på ryggraden satt en liten bit kött kvar. Hon pillade i sig den och gick sedan åter till gläntan där det unga djuret mött sin död.

Hon böjde sig ner över bäckens porlande och fick syn på sitt ansikte dränkt av blod. De stora ögonen log av åsynen och hon hoppade ner i bäcken för att tvätta sin smutsiga kropp. 

I smyg bakom den största trädstammen i gläntan satt han ihopkurad med knäna under hakan. Öronen var på helspänn och han uppmärksammade hennes gnolande i bäckens svala vatten. Hon nynnade en visa han kände igen men inte kunde minnas. Långsamt kikade han fram bakom stammen, trädet var alldeles tyst som för att låta honom njuta av hennes skönhet. Hon var sannerligen vacker, både utanpå och inuti, det hörde han. Han hörde mycket, kanske för mycket men det var inget han själv visste om. Han tänkte på det som en gåva, något unikt och var således mycket tacksam.

Han förstod nu varför han hört de snabba stegen, hon hade blod runt munnen och slickade girigt sina fingrar innan hon tvättade dem i bäcken med hjälp av såproten som växte alldeles intill.

Hon hade drivits av detsamma som honom, instinkten!  

Där var de nu, i samma glänta, med samma instinkter utan att veta hur det såg ut från ovan...

Prassel bland grenarna, en arm, ingen luft, plaskandet från bäcken, rovdjur, död och blod...

You know the art of destruction, how to get in every vein.

You feed us lies till there is nothing left.

The heart once beating has given up.

Where there was life there is death.

Nothing can breathe through the whitest mist.

Nothing can see through the darkest of eyes.

You know the art of destruction, how to manipulate.

You give us a reason but takes it back.

The lungs once breathing is an ocean.

Where there was belief there is only hate.

Nothing can survive theese dark cold nights.

Nothing can hide theese bright white lights.

You knew the art of destruction, how to paint it in the right colours...