När du går tar du hjärtat med dig.

När jag stannar kvar faller tårarna.

När vi rör oss i samma riktning stannar alltid en av oss upp.

Reflektioner ändrar kursen.

Kompassen vi hade förde oss aldrig dit vi skulle, till kärleken.

Nu går jag på min stig, du på din.

Kanske möts vi en gång, längre fram när vi båda valt rätt vägskäl...

När vandringen i ensamheten tagit slut kommer man då att sakna den?

Kommer jag att sakna den så som jag saknar dig?

I mitt bröst finns ett tomt svart hål.

Bakom din sköld bankar två uthålliga hjärtan.

Om du inte tror mig, så lägg handen över ditt varma bröst...

Visst vågar man tro om hoppet finns?

Visst vågar man hoppas om tron finns?

Ibland uppstår det något ur ingenting...

Ibland vandrar vi ut på okända stigar utan att veta vart vi hamnar.

Det modet spikar jag upp på väggen varje dag för att minnas hur man gör...

För att minnas hur man vågar...