Ja, såhär ser jag då nu ut i lugg!!!

Fult och hemskt. Jag hatar det och jag känner mig återigen som om jag vore sju bast å mamma nyss försökt klippa luggen rak...

Den är så ostyrig och fråga mig inte hur människan klippte den för den är helt ojämn på ALLA ställen, jag har fått justera den lite själv...

Dessutom ser mitt ansikte numera ut som ett stycke fotboll, ett klot, jag är rund och ful!!!

Denhär frillan gör ju inte direkt min viktkämpning och hoppningsvis nedgång ett dugg rättvisa!!! 

Gode gud låt denna lugg få växa ut så fort som det bara går....

Nån som vet hur mkt håret växer per dag? Tala gärna om det för mig så att jag kan räkna ut när jag återigen kommer att kunna se normal ut!

BLÄ!!! 

Nu är det dax att krypa till kojs...

Det är dax att självsova tillsammans med min fula frisyr...

Det är nu dax att lägga sig i helvetessängen och tänka på allt som aldrig går som jag vill att det ska gå.

Det är dax för den dagliga dosen av ångest, den som kryper uppför ryggraden och intar mitt huvud fastän jag inte vill.

Det är nu det är meningen att man ska slappna av och drömma sig bort till en vackrare värld där allt är rosa och vitt och människor flyger fram med små vingar av glas... Istället fylls min insida med ensamhet.

Kan jag inte bara få vara den som jag vill vara?

Kan jag inte bara få det som jag vill ha?

Kan inte mitt hjärta bara ge sig hän någon endaste gång och låta mig känna sånt som jag längtar efter?

Skall jag aldrig glömma?

Skall det alltid vara såhär?

Jag såras och sårar utan att kunna ge första hjälpen.

Den andra hjälpen är du, du som tar mig upp till ytan gång på gång och låter mig ta friska djupa andetag.

Det är ditt liv jag får låna ibland, vill du låna mitt nån gång?

Du får gärna gå i mina skor en dag eller två, ta en titt i min dagbok eller så...

Jag vill att du ska förstå men det är det ingen som gör. Det är ingen som hör.

Det snöar nu, är det du som faller?