Det blippar mot fönstret, det är inte du utan regnet.

Tankar står i kö och klampar, det är inte regnet utan du.

Fönstret tröttas ut av den enformiga ut och insikten...

Varelserna därute så omedvetna om vad som sker bakom stängda dörrar. 

Någon ler ett hjärtligt leende och dödar fördomar.

Vems skuld bär du?

Ett anfall, en dröm eller vadsomhelst, ditt liv är bara till låns.

Mörka skuggor och varma hustak.

Kan du skilja på rätt och fel?

Dina ben, din tunna kropp, ditt vita skinn, ditt oövervinnerliga hopp.

Du äger det som avundas.

En tanke som ingen annan kan höra, en bild som ingen annan kan se, en insida som man inte låter någon beröra, en mun som aldrig nånsin vill le.

Du har gett upp det vackra.

En tanke därinne som väcker ett mod, att inte ge upp fastän man är trött, en tanke som från början säkert varit god, att inte låta sig luras av hur man blir bemött.

Styrkan kommer inifrån. 

Ett skelett som vandrar mot okända mål, långa fingrar som greppar efter livet, en skam som inte kan tvättas bort ens med tvål, att vara besatt är för andra kanske inte alltid är så givet.

Det som syns är det som finns.

Sjuka handlingar som blivit någons lag, ett beteende som använts så ofta blir en dödlig vana, tillslut är du så utpumpad och svag, döden kommer för att vifta med sin fana. 

Game over! 

Vissa sjukdomar berör en mer än andra. Anorexia och Bulimi är ett par av dem. Dessa sjukdomar som drabbar så många. Denna sjukdom som tar så många.

Jag kan förstå hur sjukdomen uppstår. Jag kan förstå varför kvinnor och män väljer att svälta sina kroppar till något oigenkännbart. Jag kan förstå varför de gör det men jag kan inte förstå hur de lyckas.

Jag tror att det är mycket lätt att drabbas utav denhär sjukdomen. Har man en vilja som är lika hård som den största av diamanter så ligger man nog risigt till om man känner sig misslyckad, tjock och ful.

Jag tackar gudarna för att jag är envis men inte tillräckligt envis för att låta samhället trycka ner mig i de lägsta skorna och bedra migsjälv.

Jag önskar att dessa sjukdomar inte fanns och jag önskar att idealen som finns idag inte fanns. Jag önskar att vi alla fick lov att vara och se ut precis så som vi är skapta. 

Det finns mycket jag önskar och det känns lite skumt att sitta här och önska att svältsjukdomar inte skulle finnas samtidigt som jag sitter här och hoppas på att jag ska bli liiite smalare.

Det är många tankar om vikt och utseende som väcks i mitt huvud nu igen när jag ska sätta igång med min diet såhär efter jul...

Lär väl drömma mardrömmar snart igen kan jag tro, viktmardrömmar... Är du där och håller min hand då?