Nu har jag klivit in genom dörren, denhär nya dörren som det står en åtta på.

Det känns lite läskigt, som det alltid gör när man gett sig in på något som man inte vet så mycket om. Jag var väldigt rädd först men efter en stunds trevande efter dörrhandtaget och den lilla lysknappen rakt till vänster så insåg jag att jag nog skulle klara av även dethär rummet.

Jag har klarat av 24 rum redan och dethär blir det 25e. Vad är det som säger att jag inte kommer att klara av det också?

Det blir en baggis, eller kanske inte. Jag försöker intala mig att det blir en enkel match bara för att jag inte ska börja skaka av rädsla och önska mig tillbaka till sjuan eller sexan eller nollan eller något annat... Jag skall klara det! Det vet jag ju att jag gör.

Dethär året, eller rummet som jag föredrar att kalla det kommer säkerligen att innehålla en del överraskningar. Kanske ett nytt bord? En ny prydnadssak eller en ny ljuskälla... Vem vet?

Det är lite spännande mitt i allt det läskiga ovetandet. Något som kittlar en lite på ryggraden och ber en att ta ett steg framåt i förhoppningsvis rätt riktning. Sådant vet man ju dock aldrig förrän efterråt...

Ja så är det med allt, man vet inte att något gick åt skogen förrns det har gått åt skogen.

Men jag säger det, att om det går åt skogen, så finns det alltid en eller flera stigar ut ur det stora mörka otäcka... Där finns också vänliga själar i små röda stugor som är vänliga nog att hjälpa en hur svårt det än tycks vara. Ibland räcker det med ett leende och ibland krävs det en hel vänskap. Olikheter är en av jordens bästa egenskaper.

Nu har jag vandrat ett par tre steg in i dethär rummet och känslorna som jag kände i sjuan hänger kvar även här... Att byta siffra betyder inte att man automatiskt byter tankar och känslor. Det är något jag har lärt mig och det är nog det som gör att nyårsaftnar inte lockar.... Det är alltför många som ser nyåret som en start på någonting nytt. Ett sätt, eller en ursäkt att få glömma det som varit men jag ser det tvärtom...

Ett nyår är en påminnelse, en tid i ens liv då man förbereds för prövningar som komma skall. En tid att fundera över allt som livet lärt en för att ta sig vidare till nästa nivå.

Utan att ha lärt sig läxor kommer man ingenstans. Utan ånger står man still. Men har man tagit an sig de uppgifter som givits en och klarat dem på ett eller annat sätt finns en belöning att hämta.

Ett trappsteg uppåt varje år tills man når målet. Eller slutet som vissa ser det. Kan vi inte vända på steken? Kan vi inte se födelsen som slutet och döden som en början? Det vore vackrare så.

Ibland slutar lungor att andas, inte för att de vill utan för att de måste.

När viljan har tagit slut och givit upp måste något annat ta över.

Tårar på någons kind blir till diamanter i solskenet.

I glädjen lever allt, även det som dött.

När vita vingar sänkt sig för att värma detta landskap, när det kalla blir det varma, då skall utsidan minnas att det är insidan som räknas.

Om du ångrar dig i mitten så spelar det ingen roll åt vilket håll du går. Avståndet är detsamma. 

Ditt anlete speglar de dina som gått före dig, ett arv att minnas.

Där du går har andra vandrat, där andra vandrat skall du gå.

Livsglädje betyder inget utan sorg.

Det som dunkar därinuti ditt bröst kan du aldrig dölja.

Det som dunkar därinuti är bäst att följa. 

Den som sagt de tre små orden alldeles för fort menar det med all sin osäkerhet.

Att darra är modigt.

Skulle någon någonsin bli som jag, som mig eller som dig så vet vi alla varthän det bär.

Att lära sig leva med sigsjälv och med andra, att leva med sin lust och sitt begär.

Att älska sigsjälv så som man älskar alla andra.

Att förlåta för att vidare vandra.

Att se digsjälv i ögonen, i själens egna spegel och att le i den svåraste av stunder är att älska. 

älska