Tog fram min tre år gamla vinterjack som jag ännu älskar och den satt precis som den gjorde förra året och året innan...

Jag hittade ett par jeans från förra året i garderoben, de satt nästan precis som förra året...

Allt sitter som det ska och jag gillar det inte. Det betyder att jag inte gått ner ett enda litet kilo trots att jag verkligen försöker. I sex veckor har jag gjort allt som står i min makt för att försöka bli nån centimeter mindre runt midjan...utan resultat...

Visst jag förstår att det tar tid och jag var inställd på det men vafan nåt litet tecken kan man väl få??? Nåt litet som liksom blir som ett beröm och en klapp på axeln. Jag har trots allt inte ätit godis på sex veckor. Inga kakor, ingen glass, inga efterrätter, ingen juice, ingen saft, ingen lättdryck, inget med en fetthalt över tio procent.... *suck* Dessutom har jag tränat tre ggr i veckan och tagit promenader.

Det verkar inte ha någon effekt än sålänge.

Undrar vad mer man kan dra in /ner på för att få kilona att rasa... Ett ras kanske vore å ta i men iaf en mindre nedgång....

Det tycks ta en ofantlig tid dethär och det går åt oerhört mkt energi till å få allt att gå ihop. Jag måste tänka ut under dagen hur ja ska kunna få i mig något fem ggr/dag. Jag måste tänka ut när jag ska träna så att det inte krockar med jobbet, de tider man jobbar extra, maten, tvättstugan, städning av lägenhet, tid med vänner och nära å kära och en massa annat. Vissa dagar förstår jag bara inte hur jag ska hinna med allt. Jobbet tar mest tid, det är många möten och ofantligt många utbildningar att ta tag i. Det tär på en. Idag var jag på matmöte i två timmar på min lediga dag efter att ha jobbat 30 timmar i helgen... det känns inte så roligt... Men det går. Dessutom blev jag tillfrågad om jag ville fara iväg till linköping på Onsdag (m in andra lediga dag) för att gå på en utbildning tillsammans med en av sjuksyrrorna... Visst sa jag utan att tänka efter. Nu e det inte säkert att jag ska åka för om den andra sjuksystern blir frisk så slipper jag, jag är bara en B-plan men om ja åker, när ska jag då hinna med å tvätta å städa??? Planen är att få det gjort imorgon när jag slutar klockan ett men då hinner jag inte träna och då kommer jag att få ångest för det.

Hur faan ska man få allt att gå ihop?

Det som blir mest lidande utav allt dethär det är mina intressen. Min älskade musik, min fina kamera, mina älskade ord och min vän pennan får lida... Jag hade tänkt att jag skulle hinna me å måla något nån dag men det har liksom glömts bort bland allt annat. Mamma vill så gärna ha en tavla av mig i julklapp, det säger hon varje år men jag lyckas aldrig få någon färdig. Just nu saknar jag oljefärg och duk så jag kan inte måla ändå men kanske kunde jag få ihop något av mina vattenfärger på tub som jag har ligger å skräpar i en låda? O va ja skulle vilja gå en kurs i måleri!!!! Eller kanske en drejkurs eller en skrivarkurs eller en fotokurs eller gå till en sångpedagog men hur i hellskotta ska jag ha tid med det? Jag orkar ju knappt laga mat när jag har tränat om kvällarna....

Ska livet vara såhär? Stressigt?

När blev det såhär och hur ska man undvika denhär stresskänslan som dykt på mig den senaste veckan? Det känns som om jag har tusen myror inuti bröstet som liksom vägrar stå still... De rör till det därinne och jag får ingen ro för det är ju så mkt jag vill hinna och så mkt som jag lovat migsjälv och andra att göra. Jag måste träna, gör jag inte det så får jag en oerhörd ångestkänsla och jag måste genast planera in när jag ska hinna ta igen denna förlorade träning. Jag trodde aldrig att jag kunde drabbas av denna sortens stressångest!!! Det är hemskt och jag vet inte hur jag ska bli av med den.

Jag känner någon sorts press både inför migsjälv och inför andra. Jag måste lyckas med denhär viktnedgångsprylen både för att jag vill må bra och för att jag gett mig faan på det och för att alla vet om att jag försöker. Jag måste vara glad på mitt jobb och ta för mig av allt som erbjuds där hur jobbigt det än må vara. Jag måste hinna träffa mina vänner som jag så sällan ser för att höra hur det går i deras liv. Jag måste hem till mamma och pappa och se hur de har det och snart hjälpa dem packa inför flytten.... Jag måste tänka på framtiden också och vad jag vill få ut av dem... Listan är oändlig!

Mitt i allt detta finns också mitt singelliv liksom knakar och ekar... Singellivet som tröttar ut mig bara jag tänker på det. Jag har minsann försökt att bara fokusera på migsjälv dehär veckorna som varit för man måste ta hand om sigsjälv ibland också. Jag ägnar alla mina arbetsdagar åt att försöka få andra att må så bra som de bara kan men jag får inte glömma bort migsjälv. Jag har bara ett liv och det vill jag leva.

Ibland så kommer känslorna över mig som svettningar hos en dam i klimakteriet. Tyvär så finns det ingen servett eller dylikt som jag kan torka bort dem med. Jag är tvungen att känna känslorna och bearbeta dem. Jag är tvungen att inse att jag är singel och måste således göra det bästa utav det. Att leta upp någon har jag gett upp nu. Träffar jag någon så gör jag. Letandet har hittintills inte gett mig ett dugg.

Nu är det någons tur att leta upp mig!!!

Kommer jag att klara allt som jag gett mig in på??? Jag känner mig lite rädd för tänk om jag misslyckas!

Ibland samlas tårar i ögonvrån av fel anledning eller utan orsak.

När förmågan att förstå och acceptera inte fungerar och det svider inuti, vad gör man då?

När man hör sina egna andetag så är det allt för tyst och när man ser sin egen skugga är det på tok för ensamt.

Om man glömmer allt som kan glömmas, finns det då något kvar?

Att ätas upp långsamt inifrån och ut kan ibland kännas som en befrielse när alltdet yttre gör ondare än någonsin tidigare.

Sårskorporna går alltid att pilla bort men därunder lämnas alltid ett ärr kvar som för att påminna om det som varit.

När det känns grått och mörkt inuti skiner oftast solen utanpå.

När något går av så går det av på mitten, oftast utan förvarning.

Smärttröskeln är som högst när det gör ondast.

En lögn hit, en lögn dit, finns det någon sanning? 

Jag sade att du var fin som du var, ändå ändrade du färg.

Jag gav dig näring, ändå vissnade löven.

Jag värmde dig, ändå frös vattnet.

Jag höll dig hårt, ändå föll snön.

Jag tände ett ljus, ändå föll mörkret.

Jag blundade, ändå glittrade världen.

En rysning längs ryggraden och kylan kom.

En iskall vind längs kusten och vattnet frös.

En tår längs kinden och snön föll.

I let you go, there`s no other way.

I told you to leave, what else could I say?

This peculiar feeling inside is aching a hole through my head.

I wish that I was the one who left instead.

Lonely steps towards an endless end.

Why did you just not try to pretend?

Marks upon the whitest wall.

You made me feel like I was ten feet tall.

You left without a single word that day.

It was up to me, I had a prise to pay. 

Took my shoes on and walked the line.

Don`t worry it will all be fine.

At the end of the road I was the owner of a great big smile.

This road, this journey it was all worth while! 

106, cm, 38 cm, 72 cm, 44 cm, 82 cm!!! Det fattar du väl att du inte kan gå runt och se ut såhär??? Du kan inte väga såhär mkt och du fattar väl att du aldrig kommer lyckas med att gå ner!!!!! Du kommer att se ut sådär för evigt!!!

Med dem orden vaknar jag mitt i natten gråtandes. Jag hade setat på en stol inne i det klaustrofobiskt lilla rummet och hon hade stått ovanför mig och skrikigt och gapat och sagt hur ful jag var, att jag aldrig skulle lyckas, att jag var dömd att vara ful och tjock.

Känslan när jag vaknade var vidrig. Det kändes som att hela min kamp var förjäves och att allt mitt mod å min styrka hade försvunnit på grund av jävulsbarnmorskan! Jag grät en stund, kunde inte stoppa känslan av värdelöshet som spred sig genom blodådrorna i min tjocka kropp. I det ögonblicket hatade jag migsjälv igen.

Tårarna rann färdigt och jag somnade om. 

Nu i efterhand så har jag fortfarande dendär obehagskänslan kvar, så som man känner när någon stått och skällt på en i en kvart och talat om hur ful man är. Jag tänker råda bot på den genom att gå och träna nu och bevisa att jag inte är en lat jävel som bara sitter på soffkanten och vräker i sig pizza.

Jag är nu inne på den femte veckan tror jag (har tappat räkningen) och nu kan inget stoppa mig!!! Inte ens en barnmorska från helvetet!

Det var bara en dröm!!!

Det trillar ur ord ur din mun, det ser ut som om du skriker men jag varken hör eller ser.

Min tanke är någon annastans.

Jag springer för att modet inte ska ta slut...

Benen bär mig dit de inte borde bära mig, jag vet det så väl.

Någon ropar därinuti, säger åt mig vart jag ska och styr mina lemmar. Jag måste bort.

Uppför den lilla vallen av sten och över ett streck, hör skrik långt borta men kan bara koncentrera mig på mitt inre.

Ljusen som rör sig mot mig bländar ögonen mina, dem som aldrig mer ska skåda himmelen från jorden.

Rädslan, modet, spänningen och allt det andra släpper där jag står i kylan. Snart behöver jag inte frysa mer.

Nu finns inget annat.

De stora ljusen blir större tills jag inte kan se in i dem längre.

Jag blundar.

Jag lyssnar.

Jag skriker.

Jag ångrar.

Nu har det hänt för tredje gången.

En ung flicka med hela livet framför sig valde att ta sitt liv framför ett tåg.

Varför?

När jag hörde talas om den första olyckan förstod jag inte, när jag hörde talas om den andra olyckan förstod jag inte alls och nu förstår jag absolut ingenting.

Vid samma plats på samma spår har tre ungdomar alltså valt att ta sina liv. Tre flickor som ännu inte fått uppleva en bråkdel av sina liv. Tre flickor som alla var i tonåren. Tre flickor som nyss börjat förstå sig på detdär med kärlek. Tre flickor som har tre familjer som älskar dem över allt annat.

Tre flickor.

Tre liv som tog slut innan de knappt ens börjat. Tre liv som kunde ha blivit så mycket mer än vad de hann bli. Tre liv som trots sin korta tid här på jorden gav mer än de kunnat tro.

Det var drygt ett år sedan den andra olyckan skedde och en tid senare hittade jag flickans mamma och pappa på en community och började följa deras kamp genom bloggarna de skrivit och kom att skriva. Det är fruktansvärd läsning men underbar på samma gång. Smärtan är påtaglig i varenda blogg men ändå finns den glädjen kvar, den som fanns där när familjen var hel. Det är de tankarna och de minnena som är familjens bränsle. Det tickar på i sakta mak och varje dag är ett liv men det går. Allt går. Det smärtar och gör ont och frågorna kanske aldrig får svar men det går.

Jag beundrar den familjen och jag tänker på dem och på dig Z nästan varje dag. På väg till jobbet så går jag förbi ditt nya hem Z, det hemmet som är smyckat med så många blommor att man ser det på lång väg fastän man inte är inne på kyrkogården. Jag går förbi, sneglar alltid åt ditt håll och får en speciell känsla som inte kan beskrivas. Din plats lyser upp hela kyrkogården och såvitt jag har förstått så var det precis sådan du var. Levande, kreativ, färgglad, sprallig och fylld av frågor som måste få svar.

Att en människa som jag aldrig mött eller ens kände kan beröra en så är magiskt. Nästan märkligt. Aldrig tidigare har jag berörts så som jag berörts av dessa flickors tragiska bortgångar. Att följa med på resan som utomstående får en att fundera på sitt eget liv. Får en att fundera på sådant som ingen pratar om, på döden, det som kommer efter döden och orsaken. Varför väljer man att ta sitt liv? Vad tänker man sekunderna innan man kliver över på andra sidan? Hur känns det när man väl är där?

Jag har fortfarande inte kommit fram till varför man väljer att ta sitt liv när man är så ung. Förstår man konsekvenserna? Förstår man att vilka problem man än må ha i den åldern så löser sig med all sannolikhet de allra flesta? Förstår man att tonårsångest och självhat är något som passerar? Förstår man egentligen hur starka vi människor är när vi bestämmer oss för något? Förstår man att man måste tänka om?

Frågan är om ungdomar idag vet om hur de själva mår och hur man ska må och vad som är normalt och inte? Alla går vi igenom perioder i livet där saker och ting känns hopplösa. Då det känns som om inget på hela jorden hjälper mot ångesten man känner eller mot de problem som man ställs inför. Stunder då man bara vill sjunka igenom jorden för att aldrig återvända blir vardagsmat tills det att de helt plötsligt en dag bara är borta... Den dagen vet man att man kommer att klara av allt.

Jag har tänkt hälsa på dig någon dag Z men det har ännu inte blivit av. Du har berört mig fastän du aldrig träffat mig och bara det säger en hel del om dig och hur du var/är. Tills den dagen besöket blir av så kommer jag fortsätta snegla åt ditt håll när jag går förbi ditt fina nya hem på väg till jobbet...

Öppnar ögonen så sakta hon bara kan.

Världen är vit.

Har den alltid varit så?

Lyfter på täcket, kallt! 

Nakna tår på små runda fötter tassar sig fram emot fönstret.Hon kupar händerna mot glaset och lutar pannan mot pekfingrarna. Hon andas. Världen, den vita, blir dimmig.

Lustigt att något genomskinligt kan bli något synligt. Den varma luften mot glaset blir något nytt. Trolleri är alltid lika fascinerande.

Tårna kniper ihop sig för att försvara värmen från det giriga kalla golvet som aldrig nöjer sig.

Skinnet, det ljusa, knottrar sig ofrivilligt. Det glömde visst att be om lov. Gult kort. 

Den mjuka varma kroppen stryker sig emot vaden. En hand mot ryggen och det behagliga spinnandet som kommer från ingenstans väcker känslorna till liv igen.

Går genom alla rummen med en pälsboll i famnen, stannar i köket. Kallvatten i en vattenkokare. En påse blad och vattnet blev till te. Simsallabim!

Det heta i muggen skänker något till de frusna fingrarna. Värmen hon letat så länge efter både i lovikavantar och andras händer har helt plötsligt dykt upp.  

Saker och ting dyker upp där man minst anar dem ibland.

Carl Einar häckner, släng dig i väggen!

Inget går upp emot lite vardagsmagi! 

Bakom svarta ögon döljer sig det klaraste av ljus.

Under skinnet kryper känslor som färgar armarna gula och blå.

Munnen som en gång log är stängd för evigt.

Tankarna som hela tiden undrar vart du är fyller upp all dötid.

All tid är död tid. 

Du gömmer dig med flit där bakom glaset, tror att du inte syns.

Du syns. 

Så nära men ändå så långt bort.

Gåshuden sprider sig genom luften, lungorna, genom allt.

Jag saknar dig.

Jag saknar allt.

Jag hatar dig.

Jag hatar allt.

Vet du vem jag är?

Ser du vem du är?

Allt blev till ingenting någonstans långt borta.

Händerna krymper ihop till ett hjärta, lika ensamt som ditt.

Alla sinnen som finns registrerar det du lämnat, det jag förlorat. 

Jag dolde allt så väl, är duktig på det.

Medaljen väger tungt, liknar mest en strypsnara.

Att kliva i sitt eget klavèr är att göra självmål.

Dödsdömd.

Lögnerna tog slut någonstans på vägen.

Har aldrig varit så trött. 

Krama mig hårt, krama mig sönder och samman.

Gör så att det känns.

Ge mig en känsla, något att hålla fast vid.

Jag är stark, jag orkar.

Jag orkar för att jag är stark.