Hjärtats rytm så punktlig och taktfast.

Jag vill inte vara ditt sår, bli ditt ärr.

Med örat mot ditt bröst lyssnar jag på det allra heligaste. 

Ett stycke musik som är lika hos oss alla. 

När tystnaden kommer som ett mörker slutar jag att andas och påbörjar en väntan lika lång som evigheten.

Jag plockade fram rädslan som låg undanstoppad under sängen, den såg fortfarande likadan ut.

Ensam och skrumpen på botten av en trång kartong.

Ensamheten hägrar även i de mörkaste av vrår.

En synvilla eller den starkaste tron möjligör det omöjliga.

Alla kan något, du kan mig.

Lagar som ingen följer sida upp och sida ner.

Lydnadskurser är för dyra för mammor och pappor.

Att lära av sina misstag måste vara det enda rätta. 

Din själ skrämmer mig ibland när den blir mörk och livet tillfälligt har packat sina väskor för att resa bort en stund.

Alla måste vi försvinna ibland, in i oss själva eller i andra. 

Att gå med den ena foten före sin egen är svårt.

Att gå med den ena foten före någon annans är svårare.

Vägar korsas utan en tanke på konsekvenser.

Vill man vinna ett pris får man betala dyrt.

Det mjuka i alla dem andra känns som bomull när jag tittar på det.

Det svartnar ibland, jag bländas ibland, det gör ont ibland.

Hon knackade på den bastanta trädörren med det vackra handtaget och väntade på åtminstone ett svar men det förblev tyst.

Efter att ha knackat tre gånger till så petade hon på handtaget, som om det brändes och dörren gled upp.

En unken doft hälsade henne välkommen och hon tog av sig de blöta stövlarna. Hon ställde dem prydligt framör tröskeln precis innanför dörren så som man gör hos folk man inte känner.

Hallå!!!

Hon ropade, de kunde ju trots allt befinna sig på övervåningen eller ute på baksidan i trädgården eller i jordkällaren därute i köket eller... 

Hon stod där i hallen och försökte tänka på något som inte påminde om en av alla dem deckare hon läst. Hur det i flera av böckerna varit precis såhär. Någon som skulle hälsa på någon som inte öppnade men dörren var öppen så huvudpersonen klev in och såg något som ingen någonsin vill se.

Hon blundade hårt och tog sig i kragen, öppnade ögonen och vips så stod där en gammal kutryggig dam i nittioårsåldern med en kattunge i famnen. >>Herrejistanes va du skrämdes<< fick hon ur sig och tittade på den gamla damen. Gumman stod där med det finurligaste av leenden hon någonsin sett. Hon såg ut som ett litet rynkigt barn som just gömt mammas och pappas plånböcker i toaletten mitt i leken fågel, fisk eller mittemellan. Svaret blev såklart fisk...

>>Jahaja å vadan detta oanmälda besök??<< frågade gumman och spännde ögonen i henne för att sedan spricka upp i ett stort tandlöst leende. 

>>Jo det är så att...<< mer hann hon inte säga innan gumman med den stadigaste röst hon kunde frambringa ropade på någon vid namn Gunnar.

En minut senare klev han in i hallen och tittade ömt på den gamla gumman som presenterade honom som sin son.

Gunnar var, fick hon veta en stund senare, 75 år och ogift. Han hade bott med sin mor i stugan sedan den dagen han tagit sitt första andetag. Den gamle gumman blinkade åt henne och sade att Gunnar kanske var något i hennes smak och skrockade sedan belåtet som om hon inte hade haft någon att skojja med på år och dar...

Hon skrattade tillbaka och de gick vidare från hallen och in i köket som doftade av nybakat bröd och kaffe. Gumman gjorde en gest som betydde att hon skulle sätta sig ner på den traditionella kökssoffan där en fet katt, antagligen kattungens mamma, vräkte ut sig. Katten glodde misstänksamt på henne när hon satte sig ned men bestämde sig sedan för att ingen fara hotade och sträckte således ut sig ännu mer för att låta sig bli klappad. 

Kaffe och nybakta rågsikskakor ställdes på bordet och när allt var framdukat satte sig äntligen den gamla gumman ner med en suck.

>>Jaa du förstår att åldern tar minsann ut sin rätt<< sa hon innan hon smuttade på sitt fat med kaffe. Ja hon drack på det gamla viset, med en sockerbit hägandes halvvägs ut ur munnen. Hon smackade ljudligt efter varje klunk och plirade med kloka ögon över fatkanten på kvinnan som satt på hennes kökssoffa.

Tillslut, efter fyra smörgåsar med ett tjockt lager riktigt smör kom hon till saken. Hon hade näst intill glömt bort att fråga efter telefonen när den gamla gumman började berätta sagor från en svunnen tid.

Visst skulle hon få låna den, telefonen som sonen Gunnar inhandlat för drygt femton år sedan och som faktiskt fortfarande fungerade. Det var det som var märkligt med Gunnar insåg hon senare, att han var så intresserad av elektronik. Han hade själv för en del år sedan dragit in elektricitet i byggnaden just för att kunna tillgodose sina intressebehov.

Gunnar ägde en hel del gamla rariteter, såsom radioapparater, mobiltelefoner, videoapparater och kameror. Han hade tom investerat sig i en ny tv-apparat. En sådan stor tv skulle hon aldrig ens tittat åt men Gunnar visade upp den med stolta ögon och klappade den lite på ovansidan. Sakerna var för honom vad barn är för sina föräldrar. Något man älskar över allt annat.

De gick vidare från allrummet till sovrummet deras där telefon fanns. Hon tyckte att det var något märkligt att mor och son vid den åldern fortfarande sov i samma rum men i separata sängar. Man kunde tydligt se vilken som var Gunnars och vilken som var den gamla gummans. Hans, obäddad, lite skitig och hennes prydligt iordninggjord med prydnadskuddar ovanpå sängöverkastet. Ungkarlar!, tänkte hon med en suck...

>>Det är här jag vill dö, somna in.<< sade den gamla när hon märkte att den unga kvinnan blev tyst. >>Här och ingen annanstans. Det ska Gunnar se till.<<

Hon förblev tyst och undrade vart döden kommit ifrån. Hur döden kom in i samtalet, eller i tystnaden? Kanske lever man med döden vid sidan om sig när man blir så gammal tänkte hon? Nåväl, det återstår att se...

I den relativt nya telefonkatalogen som även den ordnats av den till synes händige sonen hittade hon nummer till tre sotare. Hon provade det första men fick inget svar. Hon ringde det andra och blev satt i telefonkö. Straxt efter det att den mekaniska rösten i telefonen sagt att hon nu befann sig på köplats nummer åtta förbannade hon detta påhitt som bara kostade pengar. Hon meddelade gumman och sonen att hon givetvis tänkte betala för sig och fick till svar att det inte var nödvändigt men om hon prompt ville så var det minsan ingen som tänkte hindra henne.

Allt väntande som en telefonkö utsätter en för gör att man inte är beredd på att någon ska svara när någon väl gör det... Efter tjugo minuter i en osynlig kö, ja den kunde lika gärna vara påhittad för att någon på kontoret ville ta kafferast, så svarade alltså äntligen någon...

Hon satt på den gråa stentrappan som i sin tur satt på hennes lilla torp en tidig morgon mitt i juli. Hon tänkte på de val hon valt och på de stigarna hon ännu inte vandrat. Hon tänkte på allt hat som växte likt ett embryo inom henne. Hon tänkte på....

Tidig morgon blev förmiddag och solen flyttade sig från farstukvisten till kortsidan av den lilla faluröda fyrkanten som en gång tillhört en gammal man vid namn Sture. Han hade fötts i torpet och stannat där tills dödagar, därefter hade hans barn och barnbarn tagit hand om barndomshemmet tills de flyttade till någon större och modernare stad. Tillfället hade inte kunnat komma lägligare. Stugan som klubbades för 700 000 riksdaler var precis vad hon letat efter. Något lagom litet utan vare sig el eller vatten mitt ute i ingenstans där hon fick vara ifred från allt. Ifred från världen och dess ondskefulla härskare.

Hennes föräldrar som passerat livet i en bilolycka den dagen hon fyllt tretton år hann aldrig förstå sig på sin dotter. För dem var hon en främling från den dagen då hon började tala. Hennes uppväxt liknade ingen annans, hon höll helst till i skogen, dag som natt utan att bry sig om vad någon runt omkring henne tyckte om saken. Det var hennes liv och således hennes sak att bestämma över. Hon var född envis och var inte rädd för att visa det...

När 18-årsdagen kom kom också friheten. Hon kunde göra vad hon ville, när hon ville och framför allt hur hon ville. Hennes föräldrar hade lämnat efter sig en skaplig summa pengar som säkerligen skulle räcka halva hennes liv och som den dagen blev hennes. Det första hon gjorde var att leta upp en boplats, något som var ett med naturen och där hon kunde leva i lugn och ro utan en massa krav flygandes runtomkring henne dagarna i ända. Det var då hon hittade Stures gamla torp och samma dag som hon satte sin fot på det knarrande golvet visste hon att det var där hon ville bo. Flyttlasset från den tillfälliga fosterfamiljen gick redan samma dag då hon fick veta att köpet gått igenom.

Tolv år senare satt hon alltså där på farstukvisten och funderade på det liv som varit och det liv som komma skulle. Hon kände en obehaglig oroskänsla  långt ner i magen. De som fortfarande hörde av sig till henne via snigelpost, som för övrigt var det enda sättet att nå henne, hade hört sig för om 30-årskalaset som hon egentligen inte hade någon lust att ordna. När skulle dem komma och hur långt kunde man köra med bil innan man var tvungen att ta på sig gummistövlar och gå den resterande skogsvägen fram till den lilla stugan. Hon hade undvikit att svara på de tre brev som kommit den senaste veckan just för att hon ville bli lämnad ifred. Hon hade också bakat bondkakor bara för att hon visste att fosterföräldrarna med alla säkerhet skulle dyka upp med ännu en värdelös gåva som tröst för att hon enligt dem haft ett så tragiskt liv...

Hon suckade en djup suck, ställde sig upp och sträckte på sig. Hon tog några djupa andetag av den friska luften som renats av tallar, granar och en och annan gammal ek och gick in i det provisoriska köket. Där fanns allt hon behövde. En vedspis, ett fåtal karotter och gamla kastruller, en kaffepanna att koka kaffe på spisen i, en kvarn att mala kaffebönorna i, det fanns inget som luktade så gott.... 

Dagens plan bestod av att försöka få tag på någon som kunde hjälpa henne med att rensa skorsstenen, att elda hade blivit något mindre trivsamt eftersom någon eller något byggt ett stort bo mitt i den utan att tänka sig för. Givetvis hade hon inte blivit arg, det var djurets rätt att bygga bo där den tyckte passade eftersom stugan var ditplacerad efter naturen och allt som följde med den. Nu började hon dock tröttna på röken som liksom ångrade sig halvvägs ut i det fria och kom ner igen för att hemsöka hennes lungor... Något måste faktiskt göras och det snarast.

Hon visste att grannarna två kilometer väster ut ägde en fungerande telefon, denna helvetiska uppfinning, så hon tog på sig sina väl använda stövlar och en tjock tröja. Hon packade en termos med kaffe och två torra limpsmörgåsar i en ryggsäck och kilade iväg.

Skogen kändes grönare än på länge och hon passade på att plocka några vildhallon. Hon lade dem först i handflatan och tittade på dem. De röda vackra bären vattnade hennes mun och hon tackade naturen för dess givmildhet innan hon stoppade dem i munnen och blundade. Denna gudomliga smak av solmogna bär, orörda av giftets fingrar var något av det bästa hon visste.

Hon gick vidare och kom så småningom ut på den smala lilla grusvägen som någon hade varit dum nog att skapa för några årtionden sedan. Om man gick på den direkt åt höger så skulle man komma rakt inpå de enda grannarna som hon visste att hon hade. Tankarna flög iväg och vips så stod hon vid en stor vitmålad grind. Den var vacker på sitt sätt men passade inte alls in där mitt i skogsgläntan.

Hon öppnade grinden som knakade något och stängde den bakom sig. Varför hade man ens en grind där ingen grind behövdes? Där fanns inga främlingar om nätterna, inga kossor att bura in och inga barn att vakta... Människors ägandehysteri var något som hon inte förstod sig på.

Fötterna sjönk ner i den fuktiga gräsmattan och hon kände att sockarna där innanför stövlarna blev något fuktigare. Hon hoppades på att fosterföräldrarna åtminstone hade inhandlat ett par nya stövlar åt henne den dagen de hade tänkt komma för att fira hennes 30-årsdag. 

Ungefär 25 steg senare klev hon upp på det sista trappsteget och knackade på dörren... 

Egentligen står jag på den vita sidan av chackbrädet, du på den svarta. Det är något med dig som man inte ska acceptera. Både enligt migsjälv och andra. Dock har jag aldrig kommit på vad. Är vi inte alla olika? Är det inte meningen att det ska vara så?

Opposits attracts heter det väl?

Är det inte så då? Så som man säger att det är? Om inte så är ju allt en lögn och den som kom på den lögnen och förvandlat den till sanning borde spärras in.

Hursomhelst så har du förmågan att alltid få över mig på den svarta sidan, din sida, den onda. Den sidan som alla andra finner udda och tycker att jag inte borde befinna mig på.

Jag kliver över utan att ens tänka på det förrns alla andra gör det åt mig. När de tänkt klart och undrar vad jag håller på med kommer frågorna. Frågorna som jag inte kan besvara.  

Orden som infinner sig är inga svar, bara klumpiga meningar i brist på vettighet. I brist på bättre vetande. I brist på inre styrka. I brist på c-vitamin... 

Blir så arg på migsjälv. Varför kan jag inte bara göra det enkelt för mig och tycka som alla andra tycker och se det som alla andra verkar se? 

Istället så går jag runt och gör fel jämt och ständigt. Väljer fel stigar, klampar i klaveret och sätter krokben för migsjälv. Jävla klantskalle! 

Folk säger att man lär av sina misstag men ibland tycker jag att även det verkar vara en lögn. 

Vi människor har fått den förmånen att kunna välja. Vi kan välja det bra allternativet eller det dåliga, eller så kan man följa sitt hjärta. Konsekvenser följer alla val så de utesluts därför i beslutsfattandet.

Alltså, om man inte kan välja det bra eller dåliga alternativet så sägs det att man ska gå efter vad hjärtat säger eller det som finns i maggropen. Det är inget beslut, det är bara ett handlande i brist på logik. Vet man inte bättre eller kan lägga ihop ett och ett så att de bildar två så får vi ta till det sista alternativet. Ibland fungerar det och ibland så faller man liksom pladask på mållinjen. Ibland kan man tycka att man själv gjort rätt men alla runt omkring undrar vad tusan man pysslar med och är inte rädda för att tala om det. Då återkommer hjärtekänslan hand i hand med ångern och ångesten. Gjorde jag verkligen rätt? Existerar verkligen vägen från hjärtat eller känslan i maggropen? I och med det så står man återigen på ruta ett... mitt bland alla valen utan att veta varken ut eller in. Det som från början var klart och tydligt är numera en suddig massa i grått och svart. Det som jag tyckte var rätt från början har någon annan nu möblerat om och vridigt och vänt på så att jag nu inte ens känner igen grunden.

Det är inte konstigt att man oftast håller saker och ting för sigsjälv. När man blandar in andra personer så blandar man även in deras tyckande och deras tankar och låter dem omedvetet påverka oss. Tillslut vet man inte vilka som var mina tankar och vilka som var andras tankar.

Jag måste själv lära av mina egna misstag, ingen kan göra det åt mig.

Jag måste själv tänka mina egna tankar och utifrån dem fatta egna beslut, ingen annan kan göra det åt mig.

Jag måste själv skapa sår och läka dem på egen hand,det kan ingen annan göra.

Jag måste själv skilja på mina egna rätt och fel, det kan ingen annan göra.

Det som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig för alla är vi olika. 

Du vinner, du har vunnit över dem alla. Chack matt åter igen! 

När du och jag blev vi, när något växer inuti.

När knytet därinne inte är större än en lus, när magen blir ett tillfälligt hus.

När kroppen ändrar färg och form, när jag känner mig rund och enorm.

När allt omkring känns mindre viktigt, när man undrar om allt verkligen är riktigt.

När framtiden blir så stor och lite skrämmande, när alla nya tankar är främmande.

När ditt och mitt blev vårt, när allting kändes svårt.

När det växer så det knakar och jag knappt kommer upp ur sängen när jag vaknar.

När det smärtar och gör ont, när det i barnkammaren inte längre är tomt.

När det som kallas liv har skapats, när navelsträngen kapats.

När du står bredvid och fäller en lycklig tår, när vi båda två inget annat förmår.

När vi får se vår lilla räka för första gången, när jag sjunger den första vaggvisesången.

När det lilla knytet får oss att hakan tappa förstår vi att vi blivit mamma och pappa.

Lycka till!!! *Kram*

Varför kan tvätten inte tvätta sigsjälv?

Varför kan lägenheten inte städa sigsjälv och varför diskas inte disken medans man är på jobbet så att det är klart när man kommer hem?

Idag är jag totalt orkeslös och har inte lust med någonting!! Tvättstugan är full med tvätt som ja inte har den minsta lust att tvätta och lägenheten måste städas men jag bara sitter här...

Jag sitter här som en slö jäkla soffpotatis och vill bara skita i allt och gå och lägga mig.

Idag är inte en idealisk dag, jag är sååååååå fruktansvärt sugen på choklad så ja skulle kunna döda för att få en bit. Jag hatar att vara tjock och jag hatar bantning!!! Jag vill kunna äta vad jag vill när jag vill och hur mycket jag vill! Kommer dock aldrig att hända för då skulle jag förmodligen se ut som en blåval efter ett tag.

Nää vet ni vad denhär dagen tar fan priset som värdens mest värdelösa skitdag! Det är grått ute, jag kan inte träna, tvätten hopar sig och dammråttorna skriker!! Till råga på allt så finns det ingen som man kan söka tröst hos, få sig en kram av eller lite mys i soffan. Jag är så jävla singel som det över huvud taget går att bli! När ska dethär eländet ta slut?

Närmare än såhär kom du aldrig.

Högre än såhär lyfte du aldrig din blick.

Ditt skrik ekade länge bland radhuslängorna i det bortglömda bostadsområdet.

Lungorna orkade tillslut inte mer så de slutade att andas.

Tystnaden kom som en chock.

De kom med de vitaste av ansikten för att ta farväl av det som en gång varit du.

Ingen skrev i kondoleansboken.

Du betydde egentligen ingenting för någon.

Ditt väsen var en osynlig plåga som väntade på oändligheten.

Bakom gardinen stod du och såg på, man kunde se dig om man stirrade tillräckligt länge på samma punkt men det var det ingen som gjorde.

Aldrig hade du skådat så många, aldrig hade du förstått så mycket.

Ditt ego sände ut signaler till tårkanalerna och det som folk kallade tårar föll emot heltäckningsmattan. De sögs upp av törstiga mattstrån och syntes aldrig mer. 

Det som hade varit ditt låg i andras händer nu. Din åsikt fick du behålla för digsjälv eller skylta med i något skyltfönster på rean någon gång efter jul. 

När inga ord finns att skjuta med får man vifta med den vita flaggen och hoppas på det bästa.

Vad det nu kan vara?

Fastän du fanns så var du inte där.

Ditt skydd var osynligheten, skalet som ingen kunde se.

Det berövade dig friheten men gav dig i utbyte ett inre lugn som inte kunde liknas vid något annat.

Att välja osynligheten var den enda lösningen.

Ord är bara ord.

En bild är tusen ord eller fler.

Du är ett namn och jag likaså.

Allt omkring oss är givna bokstäver som tillsammans bildar en helhet.

En helhet som gör att vi alla förstår varandra.

En helhet som gör att vi genom ord och text kan kommunicera med varandra. 

Vissa kan konsten, andra inte. Lite som att kunna räkna matte, vissa kan det och andra förstår ingenting. Sådan är jag, jag förstår ingenting när det gäller matematik men när någon ger mig en penna, ett papper och kanske en idè så flödar orden som vattnet i ett vattenfall... Ibland är det en härlig känsla och ibland kan jag bli irriterad över att jag har så mycket som snurrar därinne i den flytande tankebanken. 

Oftast när jag får en bra tanke eller något som jag vill spinna vidare på så har jag inte tillgång till varken penna eller papper och då gäller det att memorera. Det kan vara svårt ibland men oftast så går det bra att plocka fram det som en gång tänkts och göra något utav det. 

Att bygga något från en känsla en upplevelse eller något som någon sagt är rätt trixigt ibland. Det gäller att inte tänka för mycket utan bara låta det flöda på... Det är så det går till allt som oftast. Inget tänkande bara en massa skrivande. Tillslut så har man tillverkat något som aldrig tidigare funnits. Något nytt fast gammalt beroende på vad orden handlar om.

Eftersom allt med all sannolikhet redan skrivits ner så gäller det ju att inte göra samma sak. Att undvika kopiering och att komma med ett nytänkande. Något eget.

Det är svårt. Ibland undrar jag hur alla andra gör, alla andra som skriver sånna fantastiska ting så att hela kroppen blir knottrig. Jag vill kunna beröra som dem. Jag vill kunna ge alla som läser något att tänka på, att bära med sig, att förundras över. Jag vill ge bort mina ord till alla som inte själva använder dem. Jag vill ge bort mina tankar till alla andra som inte tänkt dem så som jag gjort. Jag vill ge bort en del av mig till dig.

Sentimentalt kanske men det är vad ord betyder för mig. Ord är ett sätt att låta mig överföra tankar från min hjärna till din så att jag slipper handskas med dem. Din hjärna är min hjälp. Din hjärna är den som matas med mina problem och mina belymmer, mina upplevelser, min glädje och min sorg. Det är din hjärna som läser och bearbetar det jag en gång känt. Det är din hjärna som kommer med svaren, med hjälpen och allt det som jag behöver för att fortsätta.

En cirkel där slutet och början är din och min hjärna tillsammans.

Så till alla som läser, tack för att jag får låna era hjärnor!!!