Det finns många saker som gör mig rädd.Lögner är en av dem...Det är alldeles för lätt att slänga iväg ett ord, en fras, som man inte riktigt menar...Personen man riktar frasen till kan då hamna i två tillstånd.Glädjerustillståndet eller tillståndet där en tvekan infinner sig.Man kan förståss också hamna i dem båda.Först blir man glad av den fina frasen men sedan, efter en stund eller en längre tid när man börjar undra om personen ifråga talat sanning hamnar man i tvivlet.Frågorna blir många fler och svaren saknas.Man blir så desperat att man hittar på egna svar och vrider och förvränger allt tills inget av det som var sanning finns kvar.Att ljuga är därför dumt. Man försätter personer i knepiga situationer där den som blivit given en lögn snart är huvudförfattaren i historien fast det borde vara tvärtom.Att ljuga är att förvilla.Lögner gör att man får svårt att lita på folk.Lögner gör en misstänksam.Jag ogillar lögner.Speciellt så ogillar jag sådana lögner som först glädjer en och sedan förstör en.Usch.Ljug aldrig för mig och släng aldrig en "snäll" lögn i mitt ansikte.Det gör ont!