Jag orkar faan inte en gång till!

Jag pallar inte.

En ostämd gitarr står bland dammet i den ena hörnan.

I den andra sitter hon med dumstruten på. Hon som inte vet vart hon ska ta vägen.

Hon dunkar då och då sitt tomma huvud emot väggen i hopp om att någon eller något skall höra henne. Kanske till och med se henne. 

Tapeten som en gång varit vit har blivit färgad av solens strålar. Dags att renovera.

Dags att hitta orken och leta upp lusten som hon packat ner i någon låda någonstans.

Hon reser sig från platsen där hon satt... skuggan följer efter.

De smala pinnarna till ben, som hon för övrigt ärvt av sin kära mor,  skakar lite lätt.

Hon är hungrig och brer sig en limpmacka utan pålägg. Hon tycker inte om pålägg. Egentligen så tycker hon inte om mackor heller men hungern bestämmer ibland över hjärta och själ och tyckandet och alltihopa...

Mackan är lagom torr, fastän hon kletat på det gula fettet, sådär som den blir efter ett par dagar i en plastpåse som någon glömt knyta ihop.

Utsikten från hennes köksfönster möter hennes smala ögon. Det är ljust ute, solen färgar tapeterna idag också. 

Om ändå solen hade andra färger än gult att dela med sig av. Då skulle hennes tapeter vara klarröda eller blå med grönt inslag. Inget svart. Glada färger.

Hon tvättar av sitt ansikte. Tvättar bort masken. Tar på sig ett par jeans och ett par bekväma knytskor. 

En promenad är vad som behövs.

Värmen smeker henne och färgar hennes kinder rosenrosa. Benen har slutat skaka och musklerna får chansen att göra sitt jobb.

Skosnöret går upp och hon böjer sig ner för att knyta det igen. En citronfjäril bestämmer sig för att landa på skons tå. Den fladdrar ett par gånger med sina små men praktulla vingar innan den bestämmer sig för att ge sig av.

Hon undrar vart friheten för den.  Om den har någon frihet eller om den drivs av instinkter som sedan länge är inplanterade i den lilla gula kroppen... 

Är citronfjärilen också färgad av solen? 

Är allt gult solens förtjänst?