Jag älskar dig inte, det gör jag inte, jag lovar!

Hennes ansikte förvreds av smärta såfort han vänt henne ryggen till.

Dessa känslor som kommer när det andra lämnat en.

Dessa tårar som rinner ner för kinden när glädjen gått sin väg. 

Dessa händer som darrar när de inte har någon annans att vila i. 

Dessa tankar som återuppstår gång på gång utan att lämna några tecken att tyda.

Han hade gjort det precis så som hon sagt åt honom att göra. Hon ville hata honom, känna att valet hon tagit var det rätta. Hon ville lämna skulden i hans händer, i hans ögon.

Nu var allt färdigt. Överstökat.

Varför kände hon inte som hon nyss känt? Varför var styrkan som bortblåst och varför fanns det små våta prickar på hennes tröja? 

Det var ju nu som hon skulle känna friheten och ruset som sprang igenom hennes kropp. Det var nu hon skulle springa genom parken i solstrålarna på jakt efter livet. Det var ju nu som hon existerade som allra mest och det var nu som valfriheten var som störst.

Det var nu som hon skulle le men livet är inte alltid var man tror att det är... 

Ibland så lurar livet oss och tror att vi klarar oss själva, på egna händer medans vi står med en och en halv fot på marken som snurrar så fort att vi knappt hinner med att andas. Livet vill oss väl men ibland så tolkar vi allt så fel. Det som från början var så rätt blir i slutändan så fel. 

I det ögonblicket som blev till dåtid kände hon misslyckandets bittra smak i sin mun. Hade hon lurat sigsjälv och trott att det som var frihet i själva verket var något helt annat?

Finns frihet? 

Finns frid?

Finns det något som heter att välja rätt när det finns något som heter ånger?

Med händerna för ögonen och en gapande mun föll hon neråt. Knäna nuddade marken efter vad som verkade vara en hel evighet. Stenarna därnere pressade sig igenom skinnet för att kärleksfullt möta det vita benet och sända vackra signaler till hjärnan. Det glittrade till och smärtan spred sig som pesten genom de tunna vita kroppsdelarna som låg i en fosterställning mitt på gatan.

Ingen hörde smärtan men det var nog någon som såg den. En skälvande kropp som i sin tystnad skriker ut sin ångest på asfalten får folk att i hemlighet snegla över axeln.

Ingen hjälpande hand ges till något så pinsamt och ömkligt. Inga mjuka ord belönas en sådan vekling som inte kan stå för sina handlingar. Ingen vill ha med en sådan som henne att göra.

Lämna henne åt kärleksgamarna och älsklingspiraterna. Låt dem äta upp hennes själ och gömma hennes hjärta i ett mörkt stort hål tillsammans med alla andra som gett upp det dem älskat. Inget annat är hon värd.

När smärtan lagt sig för att vila kommer verkligheten ifatt.  Latent smyger den sig på för att överraska i den obehagligaste av stunder. Ingen bot finns och inga läkekonster kan hjälpa. Verkligheten är något som vi alla får lida av tills döden tar sitt grepp om våra själar och gör oss fria.

Hon låg där tills mörkret och regnet började falla. Kall och ensam var hon och skulle så förbli efter denna ödesdigra dag då hon valde bort något hon älskade till förmån för ingenting.... eller det som hon trodde varit frihet.

Valfrihet är enkelt om man vet vad som är rätt och vilka konsekvenser som följer efter fel val. 

Ljuskäglorna från lamporna där ovan, de ögon som lyste på henne, väckte henne från den hypnos som överrumplat henne. Hon reste sig och sträckte sina armar mot ljusen och bad dem att ta henne med. Hon ville flyga bort, in i ljuset och värmen och slippa allt som gjorde ont. Ljuspunkterna som liksom flöt ut i synfältet genom tårarna svarade inte. De bara fortsatte att lysa sådär glatt och vitt som innan... Tillslut tyckte hon att dem hånade henne och gav sig iväg bort mot ovissheten och det som hon visste var hennes hem.

På skakiga ben och med ett uttömt minne är det lätt att se saker som inte finns.  Med för många valmöjligheter så är det alldeles för lätt att välja fel. 

Man kan bara lära av sina egna misstag. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...