Gårdagens träning gör sig påminnd samtidigt som det börjar kännas sådär underligt i bröstet. Sådär som det känns innan man som astmatiker blir förkyld... Jag orkar inte en gång till! Men en sak är säker, får jag en förkylning nu så har jag iallafall coccilana i medicinskåpet!

Nåväl, igår ringde jag ju barnmorskemottagningen och jag behövde inte komma dit utan hon förnyade receptet via telefon. Det var samma barnmorska som sist, jag tror hon kom ihåg mig och mitt förra beteende... Hon frågade om jag mådde bra och jag sade att ja det gör jag. Då sade hon: Ja men då blev det ju bra detdär bytet vi gjorde förra gången?

Ja det blev det.

För att förstärka känslan som jag hade sist och peppa migsjälv så gick jag igår igenom alla blogginlägg från förra året. Det var kämpigt men det gav mig också någon form av kämparanda eller vad jag ska säga. Det jobbigaste med att läsa var att jag nu såhär i efterhand inser att jag verkligen inte har minskat något i vikt alls. Jag känner mig lite ledsen över det men jag har ju bara migsjälv att skylla. Jag gjorde ju vissa ändringar förra året som fortfarande står sig.

Jag äter alltid frukost.

Jag har inte ätit en marabouchokladkaka på ett helt år.

Jag har bara ätit en kexchoklad på ett helt år och det var på festivalen i säffle.

Jag köper aldrig hem någon mjölkprodukt som är fetare än tio procent.

Jag äter nästan aldrig smör på mackorna. Om jag ens äter mackor.

Jag går och cyklar överallt dit jag ska.

De sakerna är jag glad över men jag måste motionera mera. Ännu ännu mera. Jag måste motionera tills jag stupar. Jag vet inte hur det ska gå dethär. Jag vet inte hur jag ska få ihop dethär med skolan, jobbet och träningen samt att äta någorlunda bra. Det känns som jag tagit på mig tre heltidsjobb. Fast samtidigt så känner jag att dethär med skolan är en nystart. Jag kan börja om nu. Göra saker bättre och lära mig av det som varit.

Jag har redan börjat med kosten. Jag försöker äta bara grönsaker och kött och undvika allt vad pasta och potatis heter. Får se om det hjälper lite. Träningen har jag också börjat med. Igår. Men nu verkar ju förkylningen vara på ingång. Så jävla typiskt. Gud verkar inte vilja att jag ska bli några kilon lättare...

Nåväl dethär var ett inlägg till migsjälv. Ett sånt inlägg som jag om ett år kan komma tillbaka och läsa. Ni andra behöver inte bry er så mkt om dethär onödiga inlägget.

Jag måste peppa migsjälv!!

Nu ska jag gå och slänga den gamla godispåsen som stått här på golvet i flera dagar utan att bli uppäten! Jag klarar mig bra utan godis!!

Kram på migsjälv!

Jag undrade just när du skulle se mig! Jag undrade hur högt som helst när du skulle höra mig och mina ynkliga skrik! 

Där låg jag så ensam och genomskinlig i ett litet hörn dit dina ögon inte nådde. Min kropp hade lossnat, nu var jag bara ett huvud med ett trasigt innanmäte.

Mina ögon såg när du stoppade ner min underdel i en plastpåse, likt ett nydödat lik, och bar ut mig till det väntande soprummet. De tre små fragmenten som en gång tillhört mig lade du på byrån för att sedan, nästa gång du gick förbi, ta dem i din varma hand och kasta dem.

En gång ägde även jag dendär värmen. Jag ägde ljuset, jag var hel och jag syntes.

Japp, idag hittade jag glödlampan. Den låg gömd och skrämd i ett hörn där jag tydligen inte tittat tillräckligt noga. Den var alldeles hel sånär som på några bitar på insidan som skramlade när jag skakade glödisen.Jag kom att tänka på det att så fort en glödlampa inte lyser så finns den inte... Därav texten ovan...

Det är roligt att bli andra skepnader ibland och se saker från ett annat perspektiv!

Vem vet, kanske har även döda ting ögon....

Jag slapp!!! :)

Idag är det ett nytt träningskort på friskis som gäller!!! Ska bli gött att komma igång igen! Min kamp fortsätter!! 

Jag ger aldrig upp! 

Jag log, du gäspade.

Du blundade när jag öppnade mina ögon.

Inte ens då fanns du där. Ditt anlete så förtvinat och förstört. Din kropp så ensam och orörd.

Jag kramade, du släppte taget.

Du gick när jag bad dig att stanna kvar.

Kanske visste du redan då.  Ditt inre hade redan bestämt sig och sagt adjö. Din kropp så vit och stark.

Jag kom, du gick.

Du stängde av ditt hjärta när jag öppnade mitt.

Tänk vad smärta kan göra. Ditt sorgsna yttre längtade bort och du försvann. Din lukt var det enda du lämnade kvar.

Tårar i mina ögon, glädjen som lyste i dina.

Du flydde med svansen mellan benen, så feg.

Hoppades på glömskan. Ditt medvetna sinne behövde sin frihet och du flög. Din skugga så ensam och mörk...

Det var allt du lämnade kvar... 

Vaknade med en enorm huvudvärk, tog en tablett och hoppade in i duschen. Tydligen så duschade jag på tok för länge för min brandvarnare tröttnade och började pipa innan jag hunnit skölja ur balsamet...

Jag blev livrädd och trodde att det brann så jag far ut från badrummet, checkar av lägenheten och inser att det nog är ångan från badrummet som orsakat oljudet.

Jag tar då handduken och börjar vifta som en tok och råkar så klart ha ner den lilla lampan som står på hallbyrån. När jag fått tyst på det runda lilla odjuret så ska jag ställa upp lampan igen, då inser jag att den är helt trasig... Själva glaset på glödlampan är helt borta men kolven sitter kvar i lampan. Jag kikar runt på golvet efter den trasiga lampan men hittar ingenting... Jag kikar ännu mer och kryper omkring på golvet men hittar fortfarande ingenting...

Jag skojar inte... jag har letat ÖVERALLT men bara hittat tre små fragment av glödlampan. Resten är helt väck! Jamenar delarna måste ju finnas någonstans... Nu lär jag ju veta vart de ligger först när jag kliver i dem och skadar mina fossingar... Typiskt...

I`ll keep on looking! 

Ojojoj, dethär var den roligaste kvällen på bra länge! Mina härliga arbetskamrater lurade iväg mig till västerås. Jag fattade absolut ingenting. Jag som på min höjd hade gissat på att vi skulle bowla och käka lite mat hade heeelt åt hellskotta fel.

De körde mig som sagt till västerås där vi åt mat på en restaurang som tydligen inte hade några rättigheter till att servera alkohol. Väl där så fick jag ett kuvert med ett fint kort. I kortet fanns ett korsord som jag skulle lösa för att få reda på vart vi skulle någonstans.

Jag löste kosordet och fick fram ladys night och fattade iallafall ingenting... haha jag tänkte att vi skulle ha en tjejkväll liksom eftersom jag inte lagt märke till att stenmarck och hans följe hade startat showen igen. Men så förklarade dem att det var själva showen vi skulle se. 

Det var jätte jätteroligt och Stenmark, ja han e fan rätt fräsch! Tack så jävla mycket C, A och  S för att ni ordnat så fint för mig. :) Ni är de bästa arbetskamraterna ever! 

Kraaaaam 

Straxt ska jag ut och iväg på äventyr. Jag har ingen aning om vart jag ska men jag ska vara färdig och möta upp mina gamla arbetskamrater på ett ställe klockan tre.

Detta är spännande. Jag vet att vi ska ut och äta, det har de försagt sig om men annars, vad som händer innan det har jag inte en susning om. Kanske ska vi bowla eller nåt i den stilen?? Jag har inte den blekaste aning! Kul ska det iallafall bli och jag kan tänka mig att jag måste göra bort mig på ett eller annat sätt... hahaha Men det är ja inte rädd för. :P

Jahapp, nä om jag ska ta med mig min alkohol och knalla iväg till okända mål kanske?

Vi hörs om jag överlever.... :)

Jag har försökt skjuta undan det och väntat till sista stund men nu måste jag verkligen skaffa nya P-piller.

Alla minnen från det förra besöket återkommer och jag känner mig som en dålig människa. Jag har nog inte gått ner ett enda kilo sedan sist jag var där och jag har heller inte kollat mitt blodtryck. Jag är rädd! Jag vill inte veta. Jag mår ju bra.

Visst, jag är tjock, det har jag alltid varit men dethär året har jag verkligen ansträngt mig. Okej, de första halvan av året iallafall. Men jag tänker ju fortfarande på vad jag stoppar i mig och godisintaget har ju definitivt minskat. Jag har dethär året försökt att fokusera lite mer på migsjälv. Jag har slutat jobba och börja plugga för att JAG vill och behöver det. Jag tror att det kommer göra mig gott för jobbet tog knäcken på mig nu såhär i efterhand. Så mycket stress och ansvar har jag nog aldrig känt i hela mitt liv.

När jag var på mottagningen förra året så rann allt över. Jag var stressad över jobbet och jag mådde nog inte så bra. Att få höra saker om ens vikt samt att blodttrycket var något högt var mer än vad jag kunde klara av. Nu mår jag bättre men dendär nervositeten som jag bar med mig när jag åkte från barnmorskan med tårar i ögonen har kommit tillbaka nu när jag ska dit igen. 

Jag tänker sånna mardrömsscenarier, som att jag ska få höra hur fet jag är och hur mycket jag borde gå ner i vikt och att jag äter fel och proppar i mig godis och aldrig rör på mig. Jag tänker mig att hon ska skälla på mig för att jag varit en dålig människa. Och jag är rädd för att jag ska ha högt blodttryck fortfarande. Usch, dethär känns inte alls någe bra. Jag vill helst slippa. 

Ett tag funderade jag på att skita i P-pillrena men det skulle betyda att jag skulle få tillbaka min fruktansvärda mens. Den som gör så fruktansvärt ont så att det svartnar för ögonen på en ibland och gör att man knappt kan gå. Denhär "medicinen" är ett underverk på så vis. Den trollar bort allt!

Jag vet att det bara är att ta mig i kragen, jag måste gå dit vad jag än får höra. Det är ju för min egen skull. Men jag vet att jag inte äter pizza varje dag, jag äter inte godis 24 timmar om dygnet och jag rör på mig. Säkerligen inte tillräckligt men jag gör det. Cyklar och går och tar mig runt i spåret och kortet på friskis och svettis skall förnyas på måndag! Därefter är det hårdkörning som gäller. För att JAG ska må ännu bättre än vad jag gör idag.

Jag vet inte varför jag är rädd, jag bara är det.... Obehag skapar rädsla!