Jag minns inte om det var den dagen jag gick hem från skolan för att jag hade ont i magen eller om det var någon annan dag. Jag minns bara att jag låg i min säng och lyssnade på radion. Rätt vad det var bröts alla sändningar och ett meddelande började spelas upp istället. Något hade kraschat in i någon byggnad i USA.

Det var ungefär vad jag förstod tills rösten i radion blev mer och mer upprörd och talade om flera tiotusentals döda och skadade. Ungefär då hade mamma satt på tv:n i vardagsrummet och ropar på mig. Jag sprang dit och fick se något som jag inte riktigt trodde på.

På tv:n, där i rutan visades en byggnad vars mitt såg ut att vara ett hav av rök och eld. Tornet bredvid var ännu helt och ingen visste vad som skulle ske härnäst.

Personen som rapporterade om denna hemskhet var upprörd och talade snabbt. Jag tänkte på mina släktingar i USA även om de inte bodde just där.

Plötsligt ser man en grå skugga i rutan, den närmar sig byggnad nummer två som står så nära den andra byggnaden att man trodde att man skulle ha kunnat hoppa emellan dem utan något större problem. Den stannar aldrig utan åker rakt in i tornet och orsakar en enorm skada.

Det slår mig då mitt i allt kaos att jag just bevittnat ett massmord. Jag tänkte genast på dem som satt i planet, de som visste vart de var på väg och att inget skulle kunna stoppa dem. Inget förutom döden. Jag tänkte på mammorna och på barnen som måste ha varit så rädda och på papporna. Jag tänkte på dem som satt där ensamma utan någon närstående. Jag tänkte på ångesten som måste ha fyllt planet i den stunden. Och så tänkte jag på dem i byggnaden. Dem som nyss fått veta vad som skett i torn ett. De som precis börjat se sig om efter en utväg. De som nästan precis hann undkomma döden.

Och jag tänker på det än idag. 

Inte trodde jag den dagen att något sådant skulle skapa så många känslor i mig. Inte trodde jag att jag från och med den dagen skulle tycka att den 11/9 varje år var snäppet obehagligare än alla andra dagar. Inte trodde jag att mänskligheten fortfarande var så grym...

Exakt två år senare bryts alla tv-program av ett meddelande. En politiker vid namn Anna Lindh har blivit knivskuren i varuhuset NK. Tillståndet är kritiskt och gärningsmannen ännu okänd. Hela svenska folket tänker tillbaka på den dagen då Olof Palme miste sitt liv.

En halv dag senare kommer meddelandet som bekräftar att Anna Lindh har mördats. Hon klarade inte av operationen och avled. Hon efterlämnade sin make och två söner.

Samma dag, en ny död. Samma dag och nya offer.

Åren efter dessa händelser fick jag alltid en klump i magen av obehag. Som om det måste hända något otäckt varje år på just denhär dagen. Den känslan infinner sig fortfarande alltid och händelsen med de två tornen kommer jag aldrig att glömma, den kommer att finnas kvar i mig precis som mordet på Anna Lindh och tsunamin som drabbade Thailand en juldagsmorgon. 

Jag ser fortfarande bilderna, bilderna på små grå människor som hoppade från en höjd så hög att ingen skulle överleva ett sådant hopp. Jag ser bilder på rök och skrikande människor och mera död. Jag ser också bilder på Anna, den glada kvinnan med de blåaste av ögon och hennes mördare. Jag ser dessutom bilder från tsunamin denna dag även om det inte är rätt datum. Uppsvällda kroppar som flyter runt och människor som går med munskydd. Jag ser trasiga hus och ännu mera död.

Död, död, död. Dethär datumet är död för mig. 

Det är sju år sedan tornen rasade. Det är fem år sedan Anna Lindh mördades. Vad kommer att hända idag? 

Ungefär såhär ensam har jag känt mig ikväll... Usch! Känns som att jag är alldeles totalt jätteensam. Det finns ingen jag kan ringa och "hänga" med såhär på kvällskvisten. Barnfamiljerna har sitt, de som inte bor i stan, ja de kan ju inte komma hit och ja det finns liksom ingen... Ingen som bor här som man bara kan springa över till och dricka te och mysa och snacka skit. Nu snackar jag istället skit med dig. Hoppas du inte lyssnar. Det är bara ord, tomma, ensamma ord från en tom och ensam lägenhet där det sitter en ensam och något tom människa.

Ja det var dagens känsla det. 

Hon lutade huvudet framåt och fäste blicken i golvet. Dethär skulle göra ont, det visste hon.

Det vita ljuset mot den vita väggen och smutsen på bordet gjorde allting fulare. Smulor på parketten vägrade att sugas upp av den gamla dammsugaren. Allt var fult. Allt var trasigt. Till och med livet.

Smärtan som dolde sig under de kvävda skriken hade hon känt så många gånger förr. Han som orsakade den hade hon en gång älskat.

Nu var falskheten det enda som skyddade. Inga knäskydd och plåster i världen kunde hjälpa henne att överleva detta. Hon skulle sakta tyna bort och bli ingenting.

Att gråta var förbjudet. Så hade det varit sedan barnsben. Hon visste mycket väl vad som skulle hända om tårarna började flöda och det var inget hon ville uppleva igen...

Han log när han bad henne att be om ursäkt för sitt hemska beteende. Hon såg honom i ögonen med hat i blicken och bad lydigt om ursäkt. Precis som igår, dagen innan och dagen innan det. Precis som varje dag.

Något hemskt kan också bli en vana.

En stund senare fick hon vara ifred. Det var i de stunderna som hon smed planer. De som skulle få henne att, mot alla odds, kanske överleva. Försiktighet och noggrannhet hade blivit ledorden i hennes överlevnadsstrategi. Utan dem skulle hon med all säkerhet jämnas med marken i något vredesutbrott.

Nej, han skulle inte få vinna. Det hade hon lovat sigsjälv och den hon saknade så mycket att hjärtat värkte...

Han snarkade högt och hon höll för öronen. Hon blundade så hårt det gick, drömde sig bort. Hon önskade att den kropp som låg svettigt klistrad emot hennes var någon annans. Hon önskade att den hand som nyss slagit inte var så ond. Hon önskade att hjärtat hennes kunde flyga och att lungorna fick sluta skrika.

Han vände sig om och kylan blev närvarande. Där i den stora sängen var hon ett stelt streck fyllt av skräck och ingenting var som förut...

I skolan har vi haft någon form av allmän datakurs som vi inte får några poäng för... I den kursen ingår det att man skall göra ett antal kunskapstest där man måste ha 75 % av svaren rätt för att få godkänt... 

Nu har jag gjort de testen och jag klarade inget!!!! Inte ett enda ett... Dålig Maddlur!!

Det är sådana frågor som jag inte har en aning om. Hur man gör ditten och datten med/på en dator och vad det ena och det andra är och vad man får göra och inte. Skitsvårt för mig som verklige  inte pysslar med datorer. Allt jag gör med min dator är ju att surfa och ladda ner bilder på den från kameran min. Jag har inte ens word installerat och har inte pysslat md det sedan jag gick i gymnasiet vilket var en del år sedan. Jag kan ingenting! 

Så av dessa test kan jag dra en slutsats. Jag är ingen datanörd! Å det mina vänner känns ju iallafall rätt skönt att veta... :) 

Idag är det återigen söndag. Det går så fort!! Snälla sakta ner tiden lite....

Har vart trött heeeela dagen. Drygt när folk som man inte vill ska ringa ringer svintidigt på mornarna å stör.... Usch!!!! När ska du fatta att jag inte vill träffa dig??? Gaaaaah.....

I övrigt har helgen varit alldeles i sin ordning. Var i sthlm på fredagen och glodde på Millencolin tillsammans med mina nyblivna klasskamrater. Det var gött! Riktigt bra ljud på grönan måste jag säga... Jag som annars är kräsen :P

När vi kom tillbaka till stan så skulle jag ju såklart visa den schyssta puben RAW men det var liksom igenbommat och alldeles jättedött. Inte en människa sågs på flera meters avstånd... Vi gick till kåren istället... det var precis lika dött där. Vid dethär laget började jag ursäkta vår stad för min vän M som flyttat hit från Malmö... Jag drog istället med na till Nybron och visade rockkällaren... Väl där satte tröttheten in och vi gick... haha Hoppas ändå att du fick nån positiv uppfattning om denna döda stad,... :) 

Det som slog mig i helgen var att det måste ha serverats oerhört dålig kebab... Jag såg säkert minst tio olika kebabspillningar.. Kvarlämningar och rester från kebabrullar och annat.... Äckligt och fruktansvärt lätt att snubbla i...

Nä, plocka upp efter er om ni ska hålla på å bajsa kebab!

Ikväll bjöds det på bio med systeryster och lilla mor. Vi såg på mamma mia och fisingens va den var rolig. Mycket bättre an vad jag förväntat mig. Handlingen kanske inte var så jättebra men den var sjukt kul. Värd att se minsann! 

Nu orkar jag inte larva mig här mer. Jag borde gå och sova för imorgon är en mycket mycket viktig dag! Inte bara för att vi ska till Sala med klassen och ha en skrivuppgift utan för att jag imorgon ska få träffa en av mina bästa vänners förstfödde son!! Det är en helig upplevelse! Jag ska få skåda ett underverk.... 

GRATTIS J och S till er fina son som ni väntat så länge på!! Jag antar att han är fin och säkert det vackraste ni sett.

Jag fick alldeles nyss ett fint samtal från en av mina absolut närmaste vänners man. Han berättade att de blivit föräldrar till en liten, liten pojke!! Som vanligt så började jag gråta och skrek i luren! Vad annat ska man göra när man får en sådan otroligt fin nyhet?? Jag blir stolt även fastän det inte är mitt barn. Men jag är stolt över J som jag känt i över 20 år och över S som är en av de snällaste människorna på dethär jordklotet! Ni har tur som har varann och nu en liten skrutt därtill!

Jag kan knappt bäga mig, jag vill se vad det är för en liten filur ni skapat. Jag är så himla glad för eran skull!!!!

Nu kommer jag aldrig att kunna somna... Eller så gör jag det, med ett leende på mina läppar...

Tycker om er så himla mycket! Alla mina vänner då alltså!!! 

Just nu är jag så trött så jag är inte ens säker på om jag lever... Troligtvis så gör jag det.

Min hals gör ont och elvis fingeravtryck skall auktioneras ut. En polisbil har krockat och tvätten är fortfarande inte klar. Aftonbladet.se uppdaterar articklar i ungefär samma hastighet som min hjärna tillverkar nya tankar... 

Min klasskompis skapade ett underbart citat idag när vi fikade... Hon åt en muffin som smakade kanel och utbrast : Den smakar som jul, jul som i christmas alltså!

Haha, helt klockrent. 

Det är bra konstigt hur vi svenskar mer och mer börjar använda oss av engelska ord för sådant som vi inte kommer på det svenska ordet för. Och jul som i christmas är ju ypperligt och helt förståeligt, om man kan engelska vill säga. Hade man sagt jul som i jul så blir det ju inte alls lika roande och heller inte lika tydligt. 

Ja tänkte att jag skulle ha försökt sätta mig i mitt kök för att måla lite idag också men tror ni att jag hunnit med det? Icke sade nicke!! Penslarna står där i sitt glas och papperet är fortfarande vitt... Jag får helt enkelt ta tag i det imorgon. Om jag hinner....

Har inga lektioner imorgon så jag hade tänkt att jag skulle åka över till jobbet och köpa med mig lite tårta. Jag har ju inte firat av migsjälv ännu så att säga och tanterna älskar tårta!!! Jag saknar dem litegrann. Gummorna. Men ändå är det skönt att slippa gå dit jämnt... Skumt detdär...

Nästa fredag är det dags för nåt som jobbarkompisarna ordnat... Jag ska vara klar klockan tre och har inte en aning om vad vi ska göra men det lär bli kul för de är så härliga. :)

Näää nu ska jag dricka en bamsestor kopp med grönt te å se om halsen blir någe bättre... God natt! 

I det kalla landskapet växer ett mönster fram denna tidiga morgon. Först ett stråk av vitt, det som är snön och sedan den något gråare isen. Däremellan finns det som lever, den vilda forsen. Den ligger där så mjuk och fri fastän alldeles kall.

Lite längre fram flyter ett isflak, en bit av livet som stelnat och nu inte har något annat val än att glida framåt till det väntande fallet. Ljudet hörs ända hit, dånet och skvättandet.

De som redan farit samma väg ligger nu nedanför i ett krossat kaos. Samtidigt bildas där, bland skärvor av is ett lugn som inte finns någon annan stans.

Den här platsen betyder allt, det är här man finner det som kallas ro. Bland, vatten, is, snö och kyla.

Den blå himlen blir ett tält över allting, en trygg sfär där man tillåts att andas och bländas av en otrolig skönhet.

Den snö som nyss fallit glittrar tillsammans med åskådarens ögon och den friska, höga luften blir till medicin. Den is som nyss frusit blir en spegel som samlar bilder innan den återigen smälter för att ge sig vidare.

De höga skriken från en rovfågel ekar mellan bergstopparna, solen går upp och dagen har bara börjat...

Det här är alltså en av de två texterna om vatten som var min första uppgift på textdesignlektionen. Jag hade snälla klasskamrater, de sade mestadels snälla saker om mina texter vilket ju såklart kändes bra. Nu känner man sig inte liiika dålig som innan.

Skönt nu när man har börjat att komma igång på riktigt. Det är lite läskigt att visa sina egna texter för folk man inte känner. Men det är ju sådant vi måste lära oss. En faktatext är ju inte lika jobbig att visa upp som en som kommer från ens egen hjärna och som man själv byggt upp. Men det är ju alltid roligt både med bra och dålig kritik. Vi är ju trots allt i skolan för att lära oss...

Nu ska jag käka lite falafel.