Det är Mars nu. Mars! Och jag har inte bloggat sedan någon gång i slutet på månaden innan den här. Vad det beror på kan ni fråga huvudvärken om. Jag tänker i alla fall inte skvallra...

En hel helg har passerat, en måndag och nu snart även en tisdag. I morgon är det ju då onsdag om allt går enligt planerna och det betyder att vi befinner oss mitt i veckan. Varthän tar all tid vägen?

Kursstart idag. Forskningsprocesser. Vilken höjdare! Mycket jobb och dessutom så är det alldeles fruktansvärt nödvändigt. Det är den sista kursen, den absolut sista innan examensarbetet. Jag kan inte för mitt liv förstå att jag har pluggat färdigt, att jag har klarat av det någorlunda jävla bra och att jag snart är en fullfjädrad utbildad informationsdesigner med inriktning textdesign. Det låter ju helt otroligt! Det trodde jag aldrig om mig själv för några år sedan, att jag skulle sitta här och ha en examen i informationsdesign i bakfickan.

Jag är väldigt stolt, det ska jag erkänna och det har varit jobbigt. Men det har också varit enormt givande och väldigt lärorikt. Jag växte några centimeter när jag bröt mig loss från jobbet och gav mig in i den här nya världen som jag tydligen snart ska lämna för att bege mig in i en annan. En ny och troligtvis ännu mer krävande och spännande.

Examensarbetet ja, det ligger i bakhuvudet och stirrar ner i kudden när jag ska sova. Det vrider och vänder sig och är alldeles otåligt.

-Kan vi inte sätta igång nu, frågar det?

-Snart, säger jag då, snart!

Jag har förresten mördat igen, dödat och haft sönder. Fast troligtvis så var det ett vanligt självmord. Ett sådant mord som mina hårfönar brukar begå. Den stillsamma, plötsliga spädelektronikdöden. Här i påsen ligger liket:

Den förbannade elvispen!!! Den är jättedöd och jag blev arg på den. Grät inte utan skrek och gormade, kastade de stackars visparna åt fanders och förbannade elektroniken och dess skapare.

Även min telefon är trasig. Eller så är den bara väldigt bestämd och väljer selektivt ut vilka samtal och sms som bör få komma fram till dess ägarinna. Vad vet jag men det är sådär lagom roligt! Jag är arg på den också men mest för att jag tycker så mycket om den och gärna vill ha den kvar i ungefär 100 år till.

Vad mer då? Jo jag köpte mig ett nagellack idag, ett fräsigt lila. Jag känner ett behov av att pynta mig i färger och ljusare nyanser. Jag har faktiskt förvånat mig själv med att köpa flertalet vita tröjor och linnen den senaste tiden. Vad är det för fel på mig? Är det våren?

Fint, tycker jag. Nu ska jag bara orka måla på klibbet också med underlack och överlack och allt vad det nu är. Det torkar ju aldrig...

Jag måste också berätta att jag ska åka tåg snart också. Längre än till Eskilstuna. Jag och min bästa mamma (också min enda mamma) ska åka ner till syster yster och hälsa på. Efter ett och ett halvt år så ska jag alltså få återse Halmstad och för första gången få kliva in i min systers första, egna lägenhet. Jag saknar och längtar efter henne så att jag får skavsår på hjärtat ibland. Men i April, då ses vi igen!! 

Jag känner mig trött, det måste vara åldern. Jag hade tänkt tipsa om ett par tesorter också men det får jag nog lov att ta i ett annat inlägg för jag orkar inte sitta här mer nu. Jag vill slänga mig i soffan och titta på tv och vänta på att korvbullen ska komma hem så att jag kan få en kram och han en present. :)

Hej då!

Jag borde egentligen lyssna på någon musik, jag känner det. Öronen liksom talar till mig men jag vet inte vad jag ska erbjuda dem. Helst vill jag kunna bjuda på något nytt som de aldrig hört förut eller kanske något glatt och svängigt?

Men jag kan inget. Har glömt hur man gör när man letar musik. Har tappat allt det där som jag en gång hade någonstans i kroppen. Tiden då jag suktade efter ny musik verkar vara över, liksom ungdomen. Börjar närma mig trettio, stiger upp tidigt på morgonen alldeles av mig själv, föredrar att dricka te istället för en kopp sprit och minns inte ens när jag senast var på krogen (minnesförlusten beror inte på alkoholintag). Däremot drömmer jag om en växande familj, bil, ett jobb med en fast lön och att kunna resa bort. Är jag vuxen nu?

Jag börjar bli rädd, rädd för mig själv och för att åren går så fort. Människor dör och människor föds men under tiden så lever jag. Knallar på i min takt, i mitt skinn och de trånga skorna. Väntar väl egentligen inte på något. Det kan ju inte bli så mycket bättre.

Jag minns när jag prenumererade på musiktidningar och besökte stadens enda vettiga musikaffär. Jag minns när jag drömde om att starta ett band och förundrades över Jocke Bergs texter. Texter som låg, ligger, mig varmt om hjärtat än idag. Jag minns när jag lyssnade på mina älskade cd-skivor i min bärbara cd-spelare och drömde mig bort medan vinden drog mig retsamt i håret. Jag minns att jag spenderade de mesta pengarna på singlar och skivor. Nya eller gamla spelade ingen roll. Jag minns att musiken var mitt allt.

Jag hade inget annat då. Ingen att ty mig till eller drömma om. Jag var ung. Ville inget hellre och kunde inget annat. Så enkelt det var.

Allt det här sitter jag och tänker på nu och det fastnar så lätt på skärmen. Fingrarna dansar över bokstäver för att tvinga ut alla gamla minnen. Jag ska minnas. Komma ihåg hur det var att vara ung, när man sov till två på eftermiddagen, åt godis fast man inte fick, irriterade mig på mina föräldrar och syrran som höll på att komma ifatt. Man ville vara ensam om livet och göra egna misstag.

Och det gjorde man.

Det är fortfarande tyst här hemma, kan inte komma mig för att välja något att lyssna på. Det får väl vara, tänker jag. Det är ju en dag imorgon också.