I morse vaknade jag av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Och en begynnande huvudvärk ovanpå det.

Jag trodde att jag skulle dö!

Är det så här det känns när man ska dö, tänkte jag. Men nej, det är det inte... Jag klev upp och insåg att det nog inte skulle bli någon skola idag. När magen gör uppror på det där viset så vill man bara rycka ur tarmarna så att man blir av med skiten, bokstavligt talat. Nu går ju inte det om man då inte vill dö...

Jag har varit uppe ett tag nu, besökt damrummet ett antal gånger, magen känns lite bättre men huvudet gör fortfarande ont. Korvbullen har tvingat mig att äta riktig, lagad, mat idag. Man kan inte leva på vatten, säger han, för då blir det så här. Då får man ont i magen och i huvudet. Och korvbullen har nog rätt. Jag har levt på kalla korvar, några ostskivor, ett par skorpor och shakes... Jag hör ju nu att det låter inte så bra.

Grejjen är ju den att man (jag menar jag, inte man) nu har nått till den punkten då det känns onyttigt att äta ett mål mat med sås, kött, sallad och potatis. Man är liksom van att ständigt känna sig lite hungrig och det blir till slut en behaglig känsla. Den där mättnadskänslan förknippar man med att bli tjock och är således inte alls lika tillfredsställande. Usch, jag känner så väl igen mina känslor från när jag var yngre och i princip inte åt mer än ett mål mat om dagen för att jag trodde att jag skulle bli smal... Det blev jag ju aldrig. Så jag kan ju sluta tänka i de banorna...

Det är ganska intressant det här, vad som händer i hjärnan när man försöker banta. Man blir ju knäpp. Fullständigt tokig, man är inte vid sina sinnens fulla bruk. Vad beror det på egentligen, att man tänker så här så fort man börjar se att man blivit lite tjockare och borde gå ner några kilon? Är det liksom ens sätt att övervinna suget efter god mat, choklad, godis å annat onyttigt? Är det så att man skapar någon form av avsky och hat mot de sakerna som man vet gör en tjock? Jag vet inte...

Nåväl, idag ska jag väl äta lite mat då. Lagad mat. Men jag är inget sugen å inte hungrig heller. Jag vill bara sova. Sova bort allt det onda och vakna som en ny människa.

Åh, ibland är det bara väldigt jobbigt att vara en överviktig kvinna som försöker sitt bästa för att tappa några kilon så att alla (även mig själv) blir nöjda och glada... *suck*

Klockan är 08.37 och jag tänker somna om.