Det kvittrar ute men solen orkar inte riktigt ner till mig idag. Grådassigt och halvsmält. Vatten och snö, snö och vatten. När ska de plocka upp allt grus som på något mystiskt sätt alltid hittar in i mina skor? När ska de gröna knopparna utbrista i någon sorts färgexplosion och dölja de nakna grenarna som säkert fryser?

Det ska bli så skönt att bestämma över solen och knipa med ögonen så att rätt mängd ljus släpps in. Kanske är det dags att investera i nya solglasögon? De går ju alltid sönder. Ligger i någon byrå utan att användas tills man kommer på vart man har dem men då saknas små skruvar, ett glas eller ena skalmen... Det är alltid så.

Håret behöver ingen mössa längre, det är mössan. Värmer så skönt om mornarna men fladdrar ostyrigt och fastnar i lypsylet när vinden friskar i. Därför använder jag adrig läppglans.

Ska vi gå ut en stund? Lägga oss i gräset och lyssna på fåglarna? Inte nu, men snart kan jag fråga dig det. Om du vill följa med ut. Jag vet att du vill för då kan vi se in i varandras ögon och undra om färgen alltid varit sådan? Hade du inte lite mörkare ögon när vi träffades? Jag vet att du vill för då kan vi ligga på en filt, hålla varandra i händerna och känna att vi finns, att vi lever. Jag vet att du vill för då kan vi prata med mjuka toner och berätta vad vi drömmer om, kanske berätta en hemlighet. Jag vet att du vill för när vi ser på varandra så ler vi och det betyder allt...

Tänk på våren som den första gången vi sågs. Tänk att vi skall ses igen, varje morgon när vi öppnar ögonen och önskar att vi fick ligga där vi låg en liten stund till bara för att det är så härligt. Bara för att du är så fin just då. Med nyvakna ögon och sovvärmen fortfarande kvar under täcket. Fast du är alltid fin. Alltid.