Jag har ångest. Ångest för att jag om ganska så exakt 3 månader inte har något jobb eller en skola att gå till och därmed heller inte har någon inkomst. Det känns skitjobbigt.

Nu har jag i alla fall sökt 11 sommarkurser, utifall jag inte får något sommarjobb/jobb. Jag måste liksom gardera mig på något sätt så att jag vet att jag inte kommer att gå utan pengar helt och hållet. Visst kan jag stämpla men vad får man ut då, typ 5000? Det kan man ju inte leva på.

Jag känner en sådan enorm press både från föräldrar och pojkvän även om de kanske inte uttrycker sig genom att tjata och gnata eller ens prata om det (okej mamma och pappa gör det).  Det liksom ligger över axlarna hela dagarna och nu har jag till och med svårt för att tänka på något annat. Jag känner mig som en dålig människa om jag inte klarar mig ekonomiskt/lyckas hitta ett jobb och jag känner mig som en börda om jag ska läsa fler sommarkurser för jag får ju inte in några pengar... Jag vill kunna betala hyran, jag vill kunna stå för all mat, jag vill kunna resa bort, jag vill också dra in pengar till hushållet så att min andra hälft slipper stå för den största biten. Jag vill ju så gärna ha ett jobb men jag vill inte stänga in mig på ålderdomshemmet eller bli sittandes framför kassaapparaten på ICA...Jag kan ju så mycket mer!

Så nu har jag spenderat ett tag på arbetsförmedlingens hemsida. Jag har kollat in utbudet av arbeten och sommarjobb (inom en någorlunda bekväm radie, Västerås, Uppsala, Stockholm) och för min del så ser det helt kört ut om jag inte vill slava inom vården. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. De jobb som finns till sommaren är i stort sett bara timvikariat på olika boenden etc och jag kräks bara av tanken på att spendera en enda dag till på ett ålderdomshem.

De riktiga jobben som finns att söka kan jag ju inte söka nu eftersom de oftast vill anställa på en gång och jag är ju inte ens färdig i skolan än. Jag kan ju inte ta ett heltidsarbete som börjar i Maj när jag måste skriva mitt examensarbete då...

Hur faan ska man få allt att gå ihop? Jag blir galen!!

Jag vill bara gråta, gömma mig och inte komma fram igen förrän någon erbjuder sig att anställa mig. Jag vet ju att det inte är möjligt. Jag måste själv göra allt. Skicka ut mina CV:n, besöka företag och visa mig från min bästa sida osv. Jag vet ju det. Men jag vet inte vilka jobb jag ska söka, hur ska jag profilera mig? Informatör? Textdesigner? Jag blir ju liksom inte något etablerat som till exempel lärare, kirurg eller barnmorska. Mitt yrke är luddigt och jag har själv svårt att veta vart jag ska placera mig...

Jag har kommit på att det vore roligt att arbeta med myndighetstexter men de söker ju absolut ingen personal till sådant så hur gör jag då för att de ska förstå att de behöver mig? Enköpings kommun till exempel, de skulle ha jättestor nytta av mig på sitt kontor där jag kan uppdatera texterna på webben, brev till allmänheten och sådant... Det skulle jag vilja arbeta med.

Får man ens säga så idag? Att man vill arbeta med något specifikt? Det känns som om alla tycker att man ska vara nöjd och glad med det man får men jag känner inte att jag kommer bli glad om jag får jobb på ett demensboende någonstans eller som telefonförsäljare (som iofs inte ens är ett alternativ) eller lokalvårdare. Jag ser det som ett nederlag.

Jag vill heller inte förlora för mycket av den kunskap som jag samlat på mig under de här tre åren genom att fastna i något annat yrke som jag inte ens vill arbeta inom/med. I så fall så pluggar jag hellre en liten stund till medan jag söker jobb så att jag håller allt färskt i minnet. Eller är det dumt? Det känns som att alla tycker att det är dumt att jag vill plugga lite till medans jag söker jobb så att jag kanske kan få ett jobb där jag faktiskt vill jobba... Dumt, jag får dåligt samvete. Jag bor ju inte själv, jag delar mitt liv med någon nu och det är det som gör att jag känner en sådan enorm press. Hade jag bott själv och inte behövt bry mig om någon annan så hade jag kunnat plugga en stund till utan att må dåligt över det. Jag hade ju bara haft mig själv att tänka på...

Jag hatar det här.

Det är så svårt. Det är så svårt att vara så många som möjligt så mycket till lags som det bara går.

F-skattesedeln, jag måste ta tag i det också. Jag måste försöka bli min egen så att jag kan frilansa om det skulle behövas. Men hur gör man med det? *suck*

Vem sade att det var lätt att leva?