Vaknade halv tio med den där obehagliga känslan i kroppen. Vad var det jag drömde? Det tog ett tag innan jag kom ihåg.

Bebisen dog, det fanns inget att göra. Jag fick klämma ut resterna själv och sedan berätta för alla. Jag grät och släktingarna försökte trösta så gott det gick. Vi satt på sjukhuset av en helt annan anledning men korridiren, jag kände igen den och jag ville inte vara där.

Jag drömmer sällan mardrömmar men nu har det hänt flera gånger sedan den där första blödningen. En morgon vaknade jag mitt i ett pågående blodbad. Jag var bergsäker på att jag börjat blöda på riktigt, var tvungen att känna efter, gå på toaletten och inspektera lakanet. Inget blod. Det är så fruktansvärt obehagligt att vakna mitt i sådär och fortfarande känna alla ångestkänslorna som jag kände i drömmen. De hänger med en stora delar av dagen sedan.

Jag har läst att man kan drömma mycket men jag vill hellre drömma om annat än att jag förlorar vårt barn hela tiden. Det är inte speciellt angenämt.

Jag försöker ju att inte tänka på något annat än att allt är som det ska. Det är ganska svårt om jag ska vara ärlig. Går runt och väntar på fosterrörelser och jag vet ju att det kan dröja flera veckor till innan jag märker något. Det är svårt att veta vad det är man "letar" efter när man ligger och känner efter. Tarmrörelser eller minibebis, svårt att säga. Men jag längtar så att få en bekräftande buff där inifrån. Den här tiden mitt i graviditeten är bra på så vis att de flesta otrevliga graviditetssymptom försvunnit, exakt därför är det också en jobbig tid. Precis som det står i en av mina böcker så är det inte helt ovanligt att man tror att graviditeten stannat av.

Den här väntan alltså... Olidligt! I nio månader går man och väntar fast på olika saker. Först ska man vänta på mensen. Sedan ska man vänta på illamåendet och därefter önskar man inget hellre än att allt försvinner. När det väl gör det och man mår bra igen så tror man att det gått åt skogen. Man vill nästan hellre ha kvar kräkkänslorna för det är ändå ett tecken på att man fortfarande är gravid. Man väntar på ultraljudet, på att magen ska växa (måste vara enda gången i livet man går runt och väntar på just det) och på buffarna. Sedan väntar man på själva födelsen och när man väl är där så ångrar man sig mitt i alla smärtorna.

Ja jösses vilken resa det är det här.

Nu ska jag känna efter lite till, vänta och längta...

Jag ligger här i soffan och drömmer om enorma fat fyllda med sushi! Stora feta räkor och glansig lax på mjuka bäddar av ris. En stor bytta med soja och wasabi. Alltså jag skulle kunna mörda...

Det jobbigaste med att vara gravid är ju alla de här sakerna som man inte får äta. Gravad lax och sushi bland annat. Eller ja får och får, man får väl men man bör undvika det. Ska man äta det så ska det ha varit fryst x antal dygn osv. Och just dessa saker har jag varit sugen på ända sedan jag fick reda på att hjärtat slog där inne. Fet lax i olika former har jag suktat efter länge, så jädra gött!

För några dagar sedan träffade jag E, som också går runt med en rundad mage, på stan för en lunch. Hon frågade om jag ville ha sushi. Direkt började jag bygga upp den där skyddsbarriären som talar om att låta bli. Men så berättade hon att hon ätit där flera gånger, att en i personalen själv var gravid och åt sushin. Ja E hade till och med sett henne stoppa den i munnen. Hon hade naturligtvis också frågat om den var ok för gravida att äta. Det var den tydligen. Ungefär där sänkte jag garden och lät mitt enorma sushisug ta över helt och hållet. Det var fasen det godaste jag ätit på flera månader! Åååååh, det vattnas i munnen nu när jag tänker på det!

Efteråt så var jag faktiskt helt lugn och tillfreds. Inte ett dugg orolig. Bara mätt! Jag menar serverar man sushi så måste fisken vara behandlad på rätt sätt så att ingen blir sjuk av den, eller? Det finns väl ett regelverk för hur man serverar rå mat? Jag tänker så i alla fall. Har mått prima sedan dess, problemet är bara att nu är jag sugen på sushi heeeeela tiden och det stället serverar bara sushi på lunchbuffen. Det andra sushistället här i stan har något som heter mammasushi. Jättebra tänkte jag tills jag nyss gick in på deras hemsida och såg att de bitarna varken innehöll lax eller räkor, bara gurkor och avokados. Alltså inte min grej! Jag vill ha den feta laxen och matiga räkorna.

Hur har ni andra gjort med det här sushisuget om ni nu haft något? Varför vill min kropp vräka i sig något som livsmedelsverket inte rekommenderar? Så jädra dumt! Alltså, hur gör de i Japan då där man äter rå fisk hela tiden? Får de i sig de här farliga bakterierna eller vad är liksom skillnaden? Har grubblat länge på det här dilemmat...

Allt jag vill är att gå till sushistället och beställa en enorm tallrik slemmig fisk! Hjälp!

Jag har alltid vägt några (säkert ganska många i andras ögon) kilon för mycket och av vana alltid dragit in magen en aning. Speciellt när man går förbi en spegel eller något skyltfönster. Ja men ni vet hur man är? Ni gör säkert likadant. Jag har egntligen aldrig tyckt illa om mig själv men ibland kanske spegelbilden inte alltid stämmer överrens med hur jag känner mig. Jag känner mig ofta mer stor och stark än tjock och fet eller hur jag nu ska förklara mig...

Nu är det dock något helt annat att gå förbi en spegel...

Jag känner mig som förut men så är det plötsligt en stor putande mage där mitt fram! Var kommer den ifrån? Det är nu en total omöjlighet att dra in magen. Den är där den är. Det är väldigt underligt att se sig själv nu. Men ändå så är jag glad att jag ser skillnad för det betyder (hoppas jag) att bebisen växer som den ska. I morgon har vi gått 18 fulla veckor. Snart är vi halvvägs. Det är inte klokt! Vart tar tiden vägen?

Jag undrar, för mig själv, hur stor jag kommer bli egentligen. Måste försöka hålla vikten någorlunda.

Något som är roligt nu är ju kläderna. Aldrig i hela mitt liv har jag klätt mig för att framhäva magen. Den har liksom inte varit mycket att visa upp, fram till nu! Jag är stolt över det som göms därinne, det J och jag skapat tillsammans. Jag struntar blankt i om folk bara tror att jag käkat för många pizzor och glassar och tror att det är det som ligger och skvalpar runt där inne.

Nä jag trivs bäst i tighta, stretchiga plagg som visar lilla hjärtats tillfälliga hemvist. Jag känner mig faktiskt ganska fin just nu.


Tänk vad kroppen kan åstadkomma?

Alltså vissa dagar är det som om kroppen liksom stänger av. Jag blir så fruktansvärt trött.

I början av graviditeten vat jag också trött men det berodde snarare på att all min energi gick åt på jobbet. Där skulle jag ju vara helt normal, den vanliga Madde. Glad, hurtig och allert trots att man mådde skit. Det tar på krafterna så när jag kom hem så somnade jag på soffan direkt och sov i nära två timmar tills J kom hem från jobbet. Stackarn var vrålhungrig och där låg jag alldeles sömndrucken och ingen mat på bordet. Då fick han ställa sig framför spisen och koka iordning nåt som jag sedan inte ville äta. Allt var äckligt!

Men nu, trots att jag inte gjort ett endaste dugg så är jag så urbota trött. Känns som om jag inte fått någon sömn på flera veckor. Det är inte varje dag men ibland slår det till. Idag var en sådan dag. Kännt mig slö och seg. Legat i olika soffor och sängar, sovit halva eftermiddagen och nu ligger jag här och försöker hålla mig vaken medan J borstar tänderna.

Det är väl så här det är. Det gör ju inget egentligen nu när jag är sjukskriven. Kan ju sova när som helst. Det värsta är ju att dagar som dessa så spelar det ingen roll om jag sover ett par timmar på dagen, jag är exakt lika trött när jag tvingar mig att slå upp de blå i alla fall. Knas!


Hur som helst, nu är det raka vägen ner i snarklådan som gäller. God natt!