Vilken dag det har varit! Först gick den så otroligt sniglande långsamt. Sedan var det dags att fara till uppsala och vips var klockan 15.00

Jag var ganska nervös men ändå betydligt lugnare än på förmiddagen. Jag lade mig på britsen och vips så fanns kanelbullen där på skärmen framför J och mig. Alla delar fanns där. Ben, fötter, armar, huvud, ryggrad, inälvor och ett hjärta med fyra fina kammare.

Hon som ultraljudade mig började med att mäta huvud, buk och lårben för att fastställa födelsedatum. Hur man beräknar exakt har jag ingen aning om men det visade sig att huvudet, i förhållande till lårben och buk var något större. Det i sin tur ger ett otydligt resultat. Hon mätte flera gånger men blev aldrig nöjd. Huvudet var lite rundat och bebisen klämde in sig i nåt hörn(?) vid något tillfälle så vi fick inget specifikt förlossningsdatum. Istället fick vi en ny tid hos en doktor som också skall ta en titt. *suck* (att det alltid ska vara något...)

Allt ser jättefint ut annars, hjärna och lillhjärna såg normala ut och hon tittade på mig och sade att hon ser att jag har ett ganska stort huvud så det är troligt att det helt enkelt är genetiskt. Men det får doktorn tala om på onsdag när vi ska dit igen. Annars vet jag helt enkelt inte vad det kan bero på. Jag väljer att inte tänka på sjukdomar osv just nu.

Pratade med mamma senare och hon berättade att jag också hade ett ganska stort runt huvud när jag föddes. J:s mamma sade att de också var storhövdade så det är säkert så vi är bara. Hur som helst så är det ju betryggande att se efter en gång till och kanske är det bra att ha koll så att huvudet inte är alltför stort i slutet sedan. Ungen ska ju ut också...

I min hjärna fick jag, när hon sade att barnet hade ett något runt stort huvud, upp en bild på typ en vattenmelon men det är ju inga sådana enorma skillnader vi pratar om. Det är ju bara någon mm hit och dit men det gör väl mycket nu när de är så små?

För övrigt så tycker jag faktiskt inte alls att ultraljudet var så där mysigt och trevligt som jag hade tänkt mig. Det kändes så kliniskt och verkligen bara som en fosterdiagnostisk undersökning. Jag hade förväntat mig att kanske få se hela bebisen lite mer i sin helhet där den kickade runt, höra hjärtslagen och kanske få veta hur lång den var osv. Men hon gick verkligen bara igenom alla delar från topp till tå och vips så var det klart. Hon pratade inte så jättemycket heller och jag försökte skämta nån gång men det gick inte hem tror jag... Hon berättade bara det mest nödvändiga tror jag, inget lullull. Hon frågade inte heller huruvida vi ville veta könet eller inte så när hon scannade in lårbenet så såg vi hela rumpan underifrån och jag fick tala om att vi helst inte ville se ur den vinkeln. Nej men då är det nog bäst att ni tittar bort, sade hon, för det ser man ganska tydligt... Så både J och jag har sett könet men ingen av oss har en aning om vad vi såg för det gick ganska snabbt. Tur!! Jag hade också velat filma litegrann men det fanns det absolut inget utrymme för.

Så summan av den här kardemumman blir att den ser helt jättefin ut men har ett något större huvud än vad som är förväntat (men alla är vi väl olika?) i den här veckan. Vi ska på nytt läkarbesök på onsdag och jag hoppas vid gudarna att de talar om för oss att den brås på mig, rund och storskallad!

Minns du alla de där härliga toplistorna på MTV på 90-talet? Jag och min kompis J satt som bänkade framför dem. Vi väntade oftast på det allra heligaste nämligen Backstreet boys och hoppades ivrigt att folk runt om röstat dem vidare ännu en vecka. Vi röstade naturligtvis aldrig, det var alldeles för dyrt på den tiden. Men vi var hängivna topplistefans!

Vi kunde alla danser till BSB:s videor och lyckan när det var världspremiär för en ny var enorm! Lite som julafton. Vi köpte alla Frida- och Okejtidningar, även Veckorevyn ibland fastän den var för de något äldre. Vi klippte ur alla bilder och samlade, samlade, samlade! Jag hade hela rummet tapetserat. Men det var inte bara BSB som gällde. Vi lyssnade faktiskt på en hel del andra gamla godingar. Fugees, Whitney Houston, No doubt och Michael Jackson bland annat.

Jag minns även när Rebecka DeRuvo (stavas?) var presentatör och MTV var mörkt och dystert i färgerna (i alla fall är det så jag minns det). Jag såg videos med The Cure minns jag och jag gillade dem redan då. Det fanns så mycket bra på den tiden! Jag har alltid tyckt om musikvideos men på senare år är det liksom inte samma sak på något vis. Det började när MTV blev mer en vanlig kanal än just en musikkanal och när Ztv försvann (favvokanalen). Hela musikvärlden har ju naturligtvis också förändrats så det är inte alls konstigt att saker och ting inte är som de var då.

Nu när vi har många fler kanaler hemma, både VH1 och olika MTV-kanaler så brukar jag på förmiddagarna ligga i soffan och gotta mig i musikvideos. Oftast gamla godingar. Idag fastnade jag i Michael Jacksons Black or white! Så jävla bra rent ut sagt. Låten är svinbra och jag lyckades döpa mitt innebandylag till just Black or white inför en cup vi skulle åka på. Lyckan! Men videon då? Den är ju underbar och jag tycker om att se Michael i den. Han är glad, har ni tänkt på det? Han skojar och skrattar och dansar sig igenom alla länder och kulturer samtidigt som Culkin tar hand om sina trista föräldrar. En sådan videoskatt det är och jag har alltid tyckt om just den där videon. Det var länge sedan jag såg den. Dessutom är ju Michaels dansscener (utan musik) efter själva videon alldeles underbara. Vilken människa han var och vilken otrolig dansare! Ja jag blev lite nostalgisk här men det är lätt att bli det när man inser att allt var så mycket bättre förr. Vi kommer aldrig att få möta en ny Michael eller ett nytt Cure eller Queen. Tiderna har förändrats!

Det var bra mycket bättre förr!

Jag har försökt hålla mig upptagen hela dagen. Städat, färgat hår, fransar och bryn, tvättat, diskat, tittat på tv och lyssnat på musik. Ändå så har hjärtat bankat hårt. Ändå så känner jag mig så fruktansvärt nervös!

Det är inte ens ett dygn kvar. Förstår inte hur jag ska kunna somna ikväll. De säger att jag inte ska vara nervös, att det blir roligt. Försöker tänka så jag också men så finns det där men:et. Har dåliga erfarenheter av tiden före alla ultraljud jag varit på.

Jag vet egentligen inte vad jag är så orolig för. Det är bara som en stor klump i magen och det där nervöst bankande hjärtat... Men det ska väl gå bra det här hoppas jag. Vi ska klara det. Imorgon eftermiddag är det klart, då vet vi hur det står till där inne. Hur du har det. Lilla hjärtat.

Nu ska jag bara överleva tills dess...

Det bästa man kan få en tråkig vardag är ett överraskningsbesök av vänner. Fina, fina vänner!

Jag är tacksam över alla mina kompisar, de som jag nyss lärt känna och de som jag slutat känna. Men kanske mest tacksam är jag över de som jag vet finns där i vått och torrt oavsett vad som sker. (Ni vet vilka ni är.) Vi kräver inget av varandra, vi bara vet att allt är som vanligt när vi ses trots att det kanske var länge sedan vi hördes av. Vi plockar upp saker och ting där vi lade dem senast och skrattar vidare. Det är värdefullt! Speciellt värdefullt är det för mig som bytt stad.

Det är så svårt att få till det, att hinna med att hälsa på alla när jag är hemmavid. Oftast blir det inte så många dagar och de är redan fullbokade med någon enstaka vän, mormor, farfar, mamma, pappa, syrran, nåt kalas här och där eller nån fest. Vips så har tiden tagit slut och jag har inte ens hunnit med hälften av det jag tänkt. Vi är alla vuxna också och har jobb, familj och andra åtaganden. Det gör det klurigt att få ihop något slags umgänge som passar alla. Det ger mig dåligt samvete, att jag aldrig hinner med alla och att det ibland går evighetslång tid mellan besöken eller telefonsamtalen.

Den här texten är till er idag, mina vänner. För att jag tycker så otroligt mycket om er och för att ni står ut med mig. Jag saknar er oftare än ni kan tro och jag tänker på er titt som tätt. Även om jag är dålig på att ringa (har alltid varit och kommer alltid att vara) så är jag fortfarande här om och när ni behöver mig. Ja, ni behöver inte ens behöva mig förresten, jag är här ändå.

Jag blev så glad igår, först över det mystiska telefonsamtalet och det senare plingandet på dörren. Det var underbart! Jag får nästan en tår i ögat (skyller på gravidhormonerna) över att de efter att ha jobbat hela dagen tog sig tid att åka ända hit till mig. Det är nog det finaste någon kan göra, att ge lite av sin tid. Det betyder mycket för mig. Det gör det varje gång någon kommer och besöker mig naturligtvis! Men igår kändes det verkligen som den bästa av presenter. Jag tycker det är en ganska jobbig tid med massor av tankar hit och dit. Cykelstöld, sjukskrivning, blödningar, A-kassan, bebisen, morgondagens ultraljud, mycket ensamtid här hemma, jobbångest på olika plan, hur blir det med jobbet, blir jag sjukskriven längre, hur ska jag om jag inte blir sjukskriven klara av mitt arbete, får jag någon ersättning från F-kassan, hur klarar jag mig om jag inte får det, NÄR får jag pengar, framtiden och ja en massa saker! Stora och jobbiga saker.

Ja, jag behövde vänner igår, som om ni kunde läsa tankar. Ni är de bästa (det gäller er alla, inte bara de som var på besök igår), var och en av er och ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna er? Hur kan man ha sån tur?

De flesta av er har jag hängt ihop med länge, jättelänge. Det är så skönt med sådana vänner, ni känner mig, jag känner er. Vi har delat så mycket och jag hoppas att vi kommer att dela ännu fler saker i framtiden. Händelser av olika slag, goda och onda, bra och dåliga, fina och kanske helt värdelösa.

Men nu är nu och jag är så tacksam för att jag har er! Bjuder på en liten fotokavalkad med gamla bilder från vår ungdom. Jag blir i alla fall glad av att titta på dem!

Tigerdrottningen på repeat och inte en gnutta sol. Mannen är på jobbet ända till kvällningen och jag väntar på att tvättmaskinen ska bli färdig så att jag kan skicka in nästa laddning. Tänkte ta en kopp kaffe men den där nyss svalda järntabletten satte stopp för de planerna. Kaffe minskar visst upptaget. Typiskt!

Skulle vilja hugga tag i nån saftigt spännande bok men min trötthet säger mig att jag inte lär hålla mig vaken mer än två sidor så det är ingen ide. Halvsitter här i sängen och funderar på vad jag ska hitta på för att inte somna.

Önskar att jag hade vännerna nära så jag kunde gå hem till dem och dricka te och snacka lite strunt en stund. Laga middag ihop och skratta en massa. Men nu är ju de både i eskilstuna och dessutom på sina respektive jobb så hur jag än vrider och vänder på det så kan vi inte ses just nu.

Tittar ut genom fönstret, allt är så stilla där ute. Inte ens en liten vindpust i trädkronorna. Granarna så spetsiga och vassa där i bakgrunden och de nyfödda lövknopparna verkar lika missnöjda över det här vädret som jag är. Inte en fågel på den bit av himlen som ryms inom fönsterramarna. Vart är alla? Vad gör de? Kom och underhåll mig, vi kan sjunga tillsammans eller tävla om något? Vem kan flyga högst? Ni vinner...

Det är mycket som pågår nu, både här och där. Vi har precis gått in i vecka tjugo och jag tror att lilla kanelbullen tycker om musik! Har setat i soffan och tittat på hela finalen, ja men ni vet vilken jag menar, och jag tycker mig nu känna något som närmast kan liknas vid små nervryckningar i nedre delen av magen. Ganska många, speciellt bra känns dem när man ligger på rygg så här på kvällen. Visst är det du lilla hjärtat som dansar runt där inne? Det liknar i alla fall inget jag tidigare känt. Otroligt spännande!

Spännande var också den där musikfinalen. Jag som trott att Sanna inte skulle ha en chans hade helt fel! Att komma trea är inte fy skam. Jag har dock svårt för hennes sång, det där evighetslånga bräkande vibratot som hon inte är speciellt slösaktig med irriterar mig. Men det verkar ju gå hem hos andra och tur är väl det?

Österrike tog hem hela shotabalängen och det förvånar mig inte alls. Medan Ryssland buades ut så fort de visades i rutan så kammade Wurst hem tolva efter tolva. Jag tycker att den här finalen så starkt visar vart vi människor står idag, att vi inte tolererar utanförskap. Vi är alla människor. Vi är alla lika mycket värda. Vi kan alla enas och visa våra ståndpunkter om vi bara vill. Jag tycker det är skönt! Jag tycker det är skönt att leva nu, i den här världen där man får vara den man är och veta att det alltid finns någon som står bakom en. Det spelar ingen roll om du är en skäggig dam, homosexuell, hetero, tjock, gammal, funktionshindrad mm mm.

Det känns betryggande att jag som blivande förälder knappast behöver oroa mig för hur J:s och mitt barn kommer att få det när hen växer upp. Jag oroar mig inte för fem öre över huruvida hen blir exempelvis homosexuell eller transsexuell. Vilken befrielse det är! Vårt barn är vårt barn oavsett, huvudsaken är att hen är lycklig. Jag tänker på hur det var på den tiden när mormor väntade sitt första barn. Tänkte hon ens i de här banorna? Troligtvis inte, de som var homosexuella fick knappast något utrymme i samhället, än mindre transpersoner. Men de som fick barn som sedan visade sig vara homosexuella? Det måste ha varit en jobbig tid, tänk att som förälder knappt våga stå för sitt eget barn och tänk att som ungdom känna det där utanförskapet, hatet...

Det har tagit tid och det kommer att ta ännu längre tid, om det ens någonsin kommer att ske innan vi alla är jämlikar. Men att vi jobbar på det och törs visa, bland annat genom att rösta i det här valet (eurovisionsschlagerfestivalen) bådar gott för framtiden. Det bådar gott för mina barn och deras avkommor. Vi ska inte vara rädda. Olikheter är bra, olikheter gör att vi kan lära av varandra, olikheter stärker och utbildar. Olikheter berör.

Skäggiga damen har tagit sig utanför cirkusmanegen och direkt in i våra vardagsrum och det känns inte det minsta underligt!

God natt!

Det är torsdag idag och det betyder att det är exakt en vecka kvar till vårat rutinultraljud (RUL). Jag har inte varit så nervös inför det här tidigare, vi har ju trots allt fått kika in tre gånger redan och jag vet att vår bebis har ett huvud, en hjärna, två armar och två ben. Dessutom så har det känts så avlägset, kommer vi ens att klara tiden ända fram till ultraljudet?

Men nu är dagen alltså snart här och det börjar gnaga lite i mig. Köpte nya numret av "Vi föräldrar gravid" igår kväll och där fanns ett helt uppslag om det här med ultraljudet och allt som skall undersökas då. Herregud! Det är en genomgång av alla barnets delar (ja jag har fattat att det är det som ett ultraljud innebär men jag har inte riktigt fattat att vi ska vara med om det) och det ska mätas och kontrolleras både här och där.

Innan jag blev gravid och innan vi ens pratat om att skaffa barn så tänkte jag på den här ultraljudsstunden som något vackert, fint och roligt. Att få se sitt redan älskade barn för första gången och försöka se vems näsa den har eller om det ser ut som en pojke eller flicka. Nu känns det mer som att vi ska på en enorm salstenta eller något liknande. Vi har gjort allt som står i vår makt för att komma hit och nu ska vi få reda på om vi blir godkända eller inte. Jag är skitnervös faktiskt!

Tänk om det visar sig att den har ett hjärtfel, vattenskalle, något fel på ryggraden, ryggmärgsbråck till exempel eller att den saknar en bit av hjärnan, en lever eller vad som helst? Tänk om den har någon annan sjukdom?
Tänk om den är död? Alltså det finns så himla många "alternativ" men de flesta går ju att operera eller lösa på något sätt. Så försöker jag tänka nu i alla fall. Annars blir jag nog knäpp!

Det står också i texten att man skall vara medveten om att det här är en fosterdiagnostisk undersökning och förstå att man kan komma att se avvikelser som man inte hoppats på. Och om man upptäcker att bebisen avviker från det normala så kan man redan då börja förbereda för den vård som barnet eventuellt kommer att behöva när det föds. Och så står det, den meningen jag inte rintigt kan ta till mig att, "I andra fall väljer kvinnan eller paret att avsluta graviditeten".

Det vet jag inte hur jag skulle klara av. Nu hoppas ju jag att allt är bra där inne i min mage men jag har lärt mig att det kan hända precis vad som helst när som helst och jag vill ändå känna mig medveten om saker som eventuellt kan uppstå. Hur jobbigt det än må vara...

Jag ska försöka tänka på annat den kommande veckan men jag har en känsla av att jag kommer vara ett nervöst vrak nästa torsdag. Vi får väl se helt enkelt, hur det här kommer att gå...

Den här tröttheten! Den har jag liksom dragit med mig som en unken gammal fuktig yllefilt sedan sist jag skrev om den. Är så otroligt trött, skulle kunna sova bort hela dygnet.

Jag vill helst inte sova på dagarna så nyss var jag tvungen att gå upp och vandra ett varv i lägenheten. Annars hade jag somnat bums här i soffan där jag nu sitter och lyssnar på de där Timellbröderna som lagar mat i skärgården. Finns det inget annat att sända än matprogram förresten?

Gick till apoteket och köpte järntabletter. Ska inte börja förrän vecka 20 men jag tänker att det kanske är det som gör mig så här seg? Lika bra att prova tänker jag för det här är ju jättejobbigt. Är pigg på förmiddagen men ju längre dagen lider desto mer vill jag gå och lägga mig. Jag menar jag har räknat ner timmarna ikväll med början klockan nitton nollnoll. Klockan tio, har jag bestämt, får jag gå och sova. En och en halv timme kvar i skrivande stund.

En annan grej också förresten, jag ska till tandplågaren imorgon och jag kunde inte bry mig mindre! Ni som känner mig vet ju att det brukar vara det absolut värsta jag vet. Men nu, alltså jag vet inte vad som hänt. Jahapp tänker jag bara. Trist att jag inte får någon sovmorgon. Ska jag gå eller ta bilen dit och åka till affären direkt efter?

Jag måste vara sjuk! Detta har aldrig hänt. Jag brukar ha ångest flera veckor innan. Även gråta av rädsla ibland. Men nu finns det annat i tankarna, det kanske är det? Jag är faktiskt betydligt mer nervös för rutinultraljudet nästa torsdag. Det har varit så ångestladdat och tårfyllt de andra gångerna vi fått se den lille. Jag tror fortfarande att den kanske kommer att vara död. Att det bara är en svart tom livmoder kvar. Jag vet ju att det finns något där inne, jag har ju sett den. Flera gånger. Men så finns det där men:et. Det kan gå illa precis när som helst, jag tar inget för givet. Det ska bli så otroligt skönt när jag börjar känna de där sparkarna! Då behöver jag inte tänka på olika dåliga scenarion som eventuellt skulle kunna uppstå. Hoppas jag.

Ja, jag säger väl god natt nu då, sov så gott när ni går och knyter er!

Mvh tröttmössan