maddlur.bilddagboken.se     

Egentligen har jag väl inget att skriva...

Inget vettigt, inget roligt och heller inget smart.

Jag vill bara skriva.

Egentligen har jag lust att vräka ur mig en gnällblogg men jag vet att det inte är till någon nytta eller glädje för någon. Inte ens för mig. 

Det är bara tristessen som jagat och nu kommit ifatt mig, det vet jag. Tristessen i kombination med ensamheten. 

Den tär på mig dendär ensamheten. Jag vill så gärna ha någon vid min sida. Jag vill så gärna våga släppa någon nära inpå mig utan att vara stel och nervös. Jag vill så gärna att någon ska tycka om mig. Jag vill!

Ibland bränner tårarna bakom ögonlocken men jag stoppar undan dem till ett senare tillfälle. Vill inte gråta, det finns de som har det värre. Jag vill inte tycka synd om migsjälv men ibland så undrar jag varför inte jag är värd någon? Varför jag aldrig lyckas? Varför det aldrig blir som jag vill med det som kallas kärleken? Varför allt som har med känslor att göra ska vara så förbannat svårt och jobbigt? Varför hit och varför dit...

Jag hatar det.

Jag hatar känslor och kärlek.

Det är bara svårt och jobbigt och det gör så oerhört ont varenda gång man misslyckas.

Tillslut orkar man liksom inte ens försöka, man ger upp med händerna rakt upp i luften samtidigt som någon där bakom hånskrattar och hissar den vita flaggen... 

Ibland känns det som man sitter i ett fängelse, en liten grå håla med galler för det som är menat att vara ett fönster. Man tittar ut och längtar men kan inte kliva ut, våga.

Allt är mod men modet finns inte i mig.

Det är som bortblåst.Det är alldeles tomt därinuti.

Visst, där finns tankar och önskningar och bilder av sånt som varit men det räcker inte.  Det krävs något mer. Något som jag tydligen saknar. Jag vet inte vart jag ska leta för att hitta det. Jag vet inte ens om det är jag som ska leta eller om det är någon annan som ska hitta något. 

Vid kundtjänstdisken på claes ohlsson står jag för att återlämna några saker.

Helt plötsligt kommer ett äldre par som går förbi mig, damen går före mannen, hon tar en varukorg och mannen säger då åt sin fru:

- Jaha, vad kan vi handla här då som vi inte behöver?? (typisk kommentar)

Män tycker inte om att spendera pengar. Allra minst på saker som de inte tycker är nödvändiga (hudcremer, hårfärg, nagellack, kläder, smycken, hårklippning mm).

Skall det däremot inhandlas nya tv-apparater, diverse verktyg till den redan fulla verktygslådan, en ny cykel, en ny bil eller annan teknisk utrustning så öppnar ni karlar mer än gärna eran plånbok. 

Nåja, alla är vi olika och ibland kan det nog vara bra att ha en karl i närheten som verkligen stoppar en när man är på sitt bästa shoppinghumör. Det brukar annars bli rätt dyrt...

Ja ni tjejer vet va ja snackar om...

Det var en morgon tidigare idag då du såg på mig tydligare än igår.

Jag glömmer det aldrig även om jag slutar minnas.

Det var en dag för länge sedan då du stod där framför mig.

Jag har glömt när men jag minns dig precis. 

Det var en kväll mörkare än natten då du gav mig något värdefullt.

Jag minns vad det var men jag har glömt vad det betydde.

Det var en natt senare än vanligt då du viskade någonting i mitt öra.

Jag hörde orden men förstod inte meningen. 

Det var en tid då du betydde mer än allt det andra.

Jag varken hörde såg eller mindes men jag älskade dig. 

Hjärnan är jagad av alla tankar.

Jag kan inte springa fortare. Har försökt att fly flera gånger men de hinner alltid ifatt.

Tog på mig en hjälm en dag men tankarna smet in ändå. Inget hjälper. Inget stoppar dem. 

Nästa gång de behagar visa sig tar jag fram slangbellan och minnesförlustbomberna som jag tänker ladda den med. Jag får hoppas att det fungerar.

Jag har ingen annan plan. Jag vill bara bli av med dig. Du som sitter därinne. Dig som jag inte kan glömma. Du som förstör bilderna av alla andra. 

Ge dig av du som ägt min hjärna alldeles för länge.

Försvinn och lämna platsen till någon annan. Någon bättre. Någon som är värd alla tankarna. Någon som gör något utav den plats som blivit ledig. Någon som tar upp den på riktigt.  Någon vars hjärna jag kan få plats i. Bli lånad lite utrymme. Ägnas några tankar. 

För inte finns det väl något finare än när man vet att någon tänkt på en? 

Blommor är frön som blir till regnbågar. Blommor blommar. Blommor skänker färg till allt det gråa, till asfalten och allt det andra. Blommor är födelsedagar och kärleksförklaringar. Blommor är liv som dör för att komma åter. Blommor är symboler. Blommor är vackra i mängder. Vad är en blomma?

Det finns vissa grejer som stör mig.

Sådant som jag själv alltid gör men som vissa tydligen skiter i.

Sånna små saker som kallas vett!

Det finns oskrivna regler till det mesta och de flesta borde väl ha annammat dem nu vid dethär laget... Iallafall dem som är vuxna och har ett eget ansvar.

Matköer är ett exempel. Där finns oskrivna regler. De skall således åxå följas.

Jag kan inte låta bli att irritera mig på när folk inte ställer ner sin röda kundkorg i korgvagnen där de ska stå utan istället låter dem stå kvar på den lilla hyllan avsedd för att ställa korgen på undertiden man packar ur varorna. Tror folk att korgen sedan av sig själv hoppar ner i ställningen bland de andra korgarna?

En annan oskriven regel är att alltid när man lassat på sina varor på rullbandet lägga dit en "stafettpinne" eller så kallad shop stop så att näste man i kön bara har att lägga dit sina varor... Är "staffet pinnarna"/shop stop pinnarna längst fram vid kassan är det upp till den som står längst fram i kön å snart ska betala som får knuffa ner de resterande pinnarna till oss andra bakom. Ska det va så svårt? Allting går ju mycket fortare och smidigare om alla följde de oskrivna reglerna.

Jag är till och med avundsjuk på duvorna, turturduvorna, de som bor i trädet.

De sitter där så fint på sin pinne, lutar huvudet mot varandra och knorrar sådär som bara en duva eller två kan göra.

Jag vill också luta mitt huvud mot någon och viska fina ord i dennes öra. Vara någon nära.

Nu när det är vår så våras det för alla kärlekar därute. De kramar varandra, äter glass i någon park, har parmiddagar på någon uteservering, firar bröllopsdagar, förlovar sig, blir med barn... ... ...

Ja jag erkänner, jag är fruktansvärt avundsjuk. Blir sur så fort jag ser ett par komma gåendes hand i hand i soljuset. Blir ännu mer sur när killen böjer sig över tjejen och ger henne en öm kyss mitt på munnen. Droppen som får bägaren att rinna över är ögonblicket straxt efter den ömma kyssen... ögonkontakten de skapar med varandra som betyder allt och det lilla leendet som följer efter hack i häl. Åååååå vad jag hatar det! Jag hatar det just för att jag aldrig själv fått uppleva det. Jag hatar det för att det ser så fruktansvärt romantiskt ut. Jag hatar det för att jag själv bara kan drömma om hur det känns när någon ser på en med en sådan blick. Jag hatar det!