Det finns ord som du inte klarar av att säga.

Många svåra sanningar.

Känslor som styr över det som man tidigare bestämt. Ånger. Ångest.

Den starkaste av viljor styr åt vilket håll den behagar. Struntar blankt i alla omständigheter.

Du glömmer ibland att andas, det går för fort. Tiden springer så fort framåt med dig i hasorna. Ibland svartnar det för ögonen och du blir blind. Benen skakar av rädsla och sinnet känns tungt. Men du får aldrig, aldrig glömma att andas lugnt. Behålla fokus. Ta hand om andra runt omkring en tills du själv behöver bli omhändertagen. På ett sätt eller ett annat...

Tvångströja på.

Vita rum och korridorer.

Väggar som bär ekon på sina axlar.

Ett andetag och sedan är allt borta.

En snabbvisit i allt det sjuka.

Skyhöga ideal, en kropp så blek.

Revbenen på sidan sticker hål på drömmen.

Allt rinner ut...

Det som kallades livet är levt och ingen överlevde. 

Sorgsna miner på människor som aldrig brydde sig.

Bittra tårar svarta av avund.

Ett litet leende så glatt där mitt ibland dem.

Ett barn som längtar efter livet, att bli stor. 

Jag vill ha en kram!

Solen skiner in i en strimma från mitt öppna fönster.

Det blåser lite kyligt men det är skönt.

Jag tänker nog på dig igen...Fast inte på samma sätt som jag brukar.

Du är liksom längre bort nu. 

Du är något som jag har blivit rädd för. 

Du är något som jag vet gör ont och därför hädan efter kommer att låta bli.

Det susar därutanför, av alla löven...

Du susar därinne. Du susar in i det ena örat, in till hjärnan där du brukar stanna men istället för att göra det så fortsätter du att susa, ut genom det andra örat för att sedan flyga bort och dit där du hör hemma. 

Du försvinner sakta men säkert.

Det känns skönt.

Att det krävdes allt detta? Alla sår, alla tårar och alla ord för att komma hit där jag befinner mig nu. Jag är snart på mållinjen. Jag tänker aldrig mer låta dig få det du har haft. Det som var jag, det som var mitt.

Jag ska hitta någon som kan visa mig allt det som jag ännu inte vet någonting om och som skrämmer mig mest av allt. Jag ska hitta någon som vågar tillsammans med mig. Jag ska hitta det som jag trodde var du. 

Vem är denna Tuffs egentligen???

Det är långt mellan andetagen.

Orken är slut och viljan likaså.

Du ligger så stilla... väntar...

Håret ringlar sig likt ormar kring ditt huvud och glorian har hamnat på sniskan av svetten på din panna.

Värdet i det som nyss hänt var ofattbart.

Kom ihåg att aldrig glömma.

Pappersbiten i handen skrynklas samman och flyger genom luften...bort...

En liten ängel svävar förbi i skepnaden av en fjäril.

Du vet att den vet.

Ögonen sluts så långsamt och värmen mot huden blir en smekning.

Aldrig har du varit så nära.

Aldrig har du varit så långt borta.

En längtan som var större än allt och nu är den över.

De nakna benen sträcks rakt upp i luften, tårna silar solens strålar.

Ängens blommor blir till prickar i landskapet.

Länge ligger du där på rygg bland allt som lever.

Så stilla, så tyst, så full av allt det underbara.

Solstrålar på vitaste hud.

Det doftar varmt.

Det doftar av dig och oss tillsammans.

Du såg på mig med de mildaste av ögon.

Drömmen blev inte sann men verkligheten glömde jag bort.

Du fick mig att inse det, du är inte av sådan sort.

Jag gav upp dig alldeles för sent men tiden var mogen först nu.

Nu finns ingenting kvar.

Minnen och allting annat har jag lämnat bort.

Någon tar hand om dem sålänge tills jag kan se tillbaka på allt utan att väta kinden.

Jag är trött nu...

Du lämnar mig väl ifred ikväll?

Du låter väl mig somna med ett leende på läpparna?

Ledsamt känns det nu när allt är borta men nu får någon annan flytta in. Ta din plats.

Läka alla de små tusen såren. 

Om det nu finns någon som vill ta sig an den uppgiften?? 

Nån som vill ha denhär skruttan? 

Ett nej kan göra så fruktansvärt ont!

Detta lilla lilla starka ord kan rasera en hel värld. Få en att känna sig obetydlig, ful och mindre värd än andra.

Ett nej från någon som man trodde annat om är som ett slag i magen, en blåtira eller en hjänskakning.

Jag vet att den stigen borde vart förbjuden eller redan passerad. Bäst före datumet hade gått ut för över ett halvår sedan... Å ändå så är jag där och tassar... Vägrar inse det som borde inses. Har försökt men inte förstått.

Tårarna smyger sig på nu fastän jag vet att de inte borde göra det... Eller borde borde de kanske men jag vill inte gråta över det... igen... över honom... över allt...Han är inte värd en enda av mina salta droppar. Inte en enda!!!! Fattar du det? DU ÄR INTE VÄRD DET!!! Jag vill inte att du ska ta mer plats. Låt mig vara ifred och lämna mina tankar!!  Låt mig komma över allt och koncentrera mig på annat, någon annan. Du stjäl allt som betyder något och som jag borde kunna ge till någon annan, någon bättre. Någon som förtjänar. För du är inte en sådan som förtjänar.

Mina tårar jag fäller nu fäller jag av ilska, jag vägrar fälla dem för dig. Jag är så arg på migsjälv för att jag inte kan glömma, gå vidare, se något annat, hitta någon annan, våga, lita på någon annan... Jag är så innerligt arg och nu har jag gjort en massa dumma saker som jag inte borde. Skickat en massa sms bland annat, men det är så mkt jag vill säga dig å jag skiter ärligt talat i om du tycker ja e ännu sämre än förut, vi kommer ändå aldrig mer att ses. Jag har sagt vissa saker som jag ville säga men mycket har jag kvar inom mig. Hoppas du läser allt och funderar över vad du har betytt för mig. Vad du har gjort med mig, mot mig och för mig. Jag hoppas du läser allt och får in nåt i din skalle och att du sedan inte förvrider och förvränger det så att det blir mitt fel. Dethär är inte mitt fel, det är ditt. Helt och hållet ditt. 

Du har betytt så mycket för mig. Mer än vad jag tror att du vet. Du har funnits i mina tankar så ofta, så länge. Du har varit ett plåster och jag har varit ditt... på så vis att jag aldrig gett upp, tjatat (jag vet det), tyckt om, velat mer än vad du velat, varit allmänt jobbig då och då... Jag vet att du hatat det. Men varför i allsin dagar har vi träffats så länge om ingen känt något för den andra? Jag kände något men gjorde du? Någonsin? Eller har du bara under alla dehär åren lekt någon sorts lek som jag, blond som jag är, inte förstått mig på? Jag hatar lekar. Lekar är för barn och dumdristiga vuxna.

Du har haft dina saker att skylla på, jag känner till dem men jag går inte på dem. Jag låtsas och skyller på dina ursäkter inför mina vänner och inför migsjälv. Jag vet att du inte vill träffas, jag vill bara inte inse det. Varför vet jag egentligen inte... Jag är värd någon efter alla mina år i detta underliga land där inget stämmer. Jag är värd någon som är värd mig. Någon jag kan lära mig att lita på, samtala med, berätta saker för, slippa vara vaksam på och försiktig runtomkring. Någon annan än dig! 

Nu vet jag på riktigt att det är såhär det ska vara. Var och en på varsitt håll. Jag orkar inte med dig mer, jag orkar inte med allt kaos du skapar i min hjärna när du säger en sak men tydligen menar någonting annat. Hur många gånger har jag inte sagt till dig att inte säga saker till mig som du inte menar???? 

Du har sårat mig för sista gången. Från och med nu är det bara jag som kan såra migsjälv när det gäller detta. Jag sårar migsjälv varje gång jag tänker på dig och jag ska försöka sluta med det. Det tar så lång tid att läka samman.

Det kommer ta en evighet att komma över alla tankar och allt men jag ska lyckas!!! Jag ska, jag ska, jag ska!! 

Du är inte värd mig och vad faan ska jag egentligen med dig till?