Igår så satte jag mig och tittade på guldbaggegalan...

Denna gala av galor!

Denna guldiga, tjusiga, roliga, lättsamma, stämningsfulla och härliga gala.... not.

Guldbaggegalan måste vara den tråkigaste galan som existerar.

Denna gången hjälpte det knappt att den roliga och elakt modiga Sissela Kyle höll i trådarna...

Stämningen känns så fruktansvärt stel och knappt ett enda leende bjuds det på bland alla skådisar som sitter som stela fiskpinnar i sina stolar. 

En annan  grej som stör mig med galor som dessa är att det bara är ungefär tre filmer som blir nominerade i ALLA kategorier... 

De tre som blev nominerade i år var filmerna, Du levande, Arn (Såklart) och Stockholmsfilmen Darling... Det var också ett evigt tjat om filmen Underbar och älskad av alla som jag personligen tycker är en helt värdelös.  Ibland när man ser svenska filmer så skäms man nästan över att vara svensk, Underbar och älskad av alla är precis en sådan film.

En film som jag inte sett men som jag tycker verkar bra är Ett öga rött som bara tilldelades ett pris... (Måste ta mig i kragen och hyra den.)

Leenden och glada skutt är något som saknas i denhär typen av galor. Ingen av de som tog emot sin bagge hoppade och skrek av lycka, ingen av dem bjöd på något humoristiskt, om man då bortser från Lennart Jähkels dans, Per Morberg "nakenchock" och Sissela själv... Jag tycker att skådisar i allmänhet verkar vara ett rätt tråkigt folkslag. De bjuder inte direkt på sigsjälva såvida de inte fått en knasig roll i någon film utan de håller sig stilla och allvarliga där de sitter i sina dyra klänningar och kostymer. 

Om det inte vore för de roliga kortfilmerna emellan prisutdelningarna så hade jag aldrig orkat genomlida två timmar i guldbaggegalans våld. (Det är alltid roligt att göra parodi på redan existerande filmer.) Cecilia Frode ska ha en eloge för sina insatser och den snygge skådisen Andreas Wilson borde kanske hålla sig till komedifilmer hädanefter?? 

Vissa kategorier tycker jag saknas...

Barn och ungdomsfilmer har ju tex inte en chans att ens bli nominerade i någon kategori (Linas kvällsbok tycker jag vore värd en nominering i denna icke existerande kategori.) och det finns ingen kategori som hyllar filmernas nykomlingar, såsom nya härliga regissörer eller filmare...

Nåväl, jag tycker inte att guldbaggegalan är så flott och fin som den ska framställas att vara och jag personligen tycker att den är lika torr och tråkig varje år. Kanske var årets gala något roligare än de andra men det beror helt och hållet på Sissela. Ingen av skådisarna gav mig ett enda leende på läpparna. Tråkigt!

Guldbaggegalan gör inte mig det minsta guldbaggegalen! 

Idag känner jag mig helt bäng!

Jag känner mig ful, tjock och lat trots att jag denhär veckan tränat tre ggr, gått promenader och cyklat en del...

Jag känner mig ensam och dammråttorna under sängen hånar mig med sina små luddiga leenden.

Jag känner alla måsten som tynger ner mina axlar, måste städa, måste byta gardiner, måste träna, måste gå ner i vikt, måste fundera på vad jag vill med mitt liv, måste plugga, måste vara duktig och höra av mig till alla vänner som man aldrig hinner träffa, måste fundera ut vad jag vill plugga, måste ta tag i migsjälv, måste sluta grubbla på sådant som redan varit, måste måste måste måste måste......

Jag blir tokig!

Om ändå inte alla dessa krav fanns.

Dessa krav som gör att man känner sig helt otillräcklig och aldrig nöjd med sigsjälv. 

Idag avskyr jag migsjälv och allt som har med mig att göra. Jag vill bara sätta mig ner mitt på golvet och gråta floder av salta tårar. Jag vill bilda ett maddluriskt hav där jag kan simma i lugn och ro tillsammans med allt jag tycker om och alla jag älskar. Ett hav där ingen press, stress eller ångest existerar. 

Detta hade jag också gjort om det nu inte var så att jag precis målat på mig mascara...

Söndagar har en tendens att framkalla elaka känslor inuti mig. Dessa gråa tråkiga dagar då ensamheten tycks vara som allra mest påtaglig. Söndagar då ens vänner åker med sina respektive på söndagsmiddagar. Söndagar då alla par sitter hemma i sofforna och myser framför en film med en chipspåse i näven. Söndagar då söndagspromenader hand i hand är det mysigaste som finns. Söndagar då jag sitter här själv framför dator och bubblar ur mig ord som inte intresserar en enda själ förutom migsjälv...

När man är singel så finns det absolut ingenting positivt med söndagar... De är bara tråkiga, gråa och värdelösa...

Idag vill jag bara ha en stor varm kram!  

Jag vill inte göra dig illa...

Jag vill hålla om dig med mina långa armar och aldrig släppa taget.

I dina mörka ögon finns ett ljus som kan lysa upp det mörkaste av rum.

I ditt hjärta pumpas värmen ut, den som bedövar mig.

Djupt därinne finns drömmar som skall väckas till liv.

Jag vill inte glömma dig....

När benen inte bär längre och ögonen är trötta ska jag tänka på dig.

Det goda bakom det onda och envisa.

Din doft sprider sig precis som doften av ett regn mot asfalten en solig sommardag.

Dina skira blad tar emot varje droppe, lämnar inget kvar.

Jag vill inte vara utan dig...

Du som ännu inte existerar...

Ditt anlete som jag aldrig skådat och ditt väsen som jag aldrig mött.

Att ovetandes gå in i en framtid som glöms så snabbt lockar.

Vad döljer sig i alla skrymslen och vrår?

Bakom varje hörn?

Sökandet efter dig gör mitt liv till en utmaning.... 

När du går tar du hjärtat med dig.

När jag stannar kvar faller tårarna.

När vi rör oss i samma riktning stannar alltid en av oss upp.

Reflektioner ändrar kursen.

Kompassen vi hade förde oss aldrig dit vi skulle, till kärleken.

Nu går jag på min stig, du på din.

Kanske möts vi en gång, längre fram när vi båda valt rätt vägskäl...

När vandringen i ensamheten tagit slut kommer man då att sakna den?

Kommer jag att sakna den så som jag saknar dig?

I mitt bröst finns ett tomt svart hål.

Bakom din sköld bankar två uthålliga hjärtan.

Om du inte tror mig, så lägg handen över ditt varma bröst...

Visst vågar man tro om hoppet finns?

Visst vågar man hoppas om tron finns?

Ibland uppstår det något ur ingenting...

Ibland vandrar vi ut på okända stigar utan att veta vart vi hamnar.

Det modet spikar jag upp på väggen varje dag för att minnas hur man gör...

För att minnas hur man vågar...

Stänger av tonerna och låter regnet vara DJ.

Grenar fångar varsamt de mjuka dropparna och formar dem till något annat för att sedan släppa dem vidare ner mot det platta, hårda. 

Pölar bildas i grupp eller en och en.

Molnen skyddar jorden från solens vassa fingrar en liten stund.

Törstig är vår runda boplats och girigt suger den i sig varenda droppe av det genomskinliga livselexiret. 

För att kunna föda allt liv som lever gråter himmelen.

Här och där faller ingen gråt, där får man leva på hoppet.

För att älska dina tårar måste man förstå hur det är att vara utan dem.

För att släcka sin törst måste man först veta hur det är att vara törstig.

Okej, det finns en negativ sak med att vara så pass blond som jag egentligen är... och det är att håren som man har på kroppen inte syns.

Jaha men så bra och så praktiskt tänker nog de flesta av er... Men det stämmer inte riktigt. Det är inte så roligt som man kan tro... 

Grejjen är den att när man som jag väljer att gå ifrån praktiskt taget nästan vitt hår till svart så uppstår vissa problem...

Inom ungefär en vecka efter färgning så uppstår den såkallade utväxten och man börjar känna sig lite sunkig och ful... Efter två veckor är det nästan olidligt att se sigsjälv i spegeln när man nyss har duschat och håret hänger i blöta tunga stripor längs sidorna på ens skalle...

Jag säger bara en sak, man är inte vacker!

Håret ser liksom ut att börja mitt i ingenstans... Om ni tänker er först ett huvud å så tänker ni er ett mellanrum mellan huvudet och där håret faktiskt börjar.... Där emellan huvudet och håret ser det alltså ut som att det inte finns någonting alls.... Det hår som efter två veckor fortfarande är svart ser alltså ut att hänga fritt i luften...

När man sedan kammar sin bena så vill man bara gråta. Där mitt på skallen uppstår ett tomrum, en kal ränna där ingenting till synes existerar... 

Det blir inte ett dugg bättre när man sedan fönar burret och försöker göra något med det så att "det kala" inte ska synas... Gör man en bena får man en kal ränna och sätter man upp det på sidan med ett spänne så kommer de vita bebishåren i tinningarna fram, de som först förlorar sin färg. Väljer man att sätta upp håret så ser det ut som om omkretsen minskat med minst fem centimeter runt hela skallen och det slutar med att man blir kallad Roger Pontare... Väljer man att sätta upp sin lugg så får man räkna med att hårfästet flyttar sig några centimeter uppåt. (Jag förstår hur ni karlar känner er när hårfästet tröttnat och börjar ge sig iväg...) 

Hur man än gör när man befinner sig i detta "tvåveckorsstadium" så blir det liksom inte bra. Tillslut så står man inte ut längre utan går och inhandlar sig en bytta färg och slänger i den på fem minuter...

Efter det kan man ju tro att problemet är löst...

Icke sa nicke!

Det är nu vi kommer till problem två och tre...

Problem två och problem tre kallas även för ögonfransar och ögonbryn.

När man färgat håret så försvinner ens genomskinliga ögonfransar och ögonbryn helt och man liknar närmast en cancersjuk patient... Det är helt sjukt så konstigt det ser ut. 

Det är i dessa stunder som man frågar gud (eller vem det nu är) varför man inte fick ett enda pigment i sin kropp!! 

Det är skitjobbigt att hålla på och färga alla hår hit och dit... Svider gör det också.

Ska man va fin får man... Ja ja ja jag vet men ändå, ETT enda litet pigment hade ju inte vart för mycket begärt...

Att färga ögonbrynen går rätt smärtfritt men ögonfransarna... Hujedamej... Det, mina vänner är en konst!

För det första ska man försöka kleta på vätska nummer ett utan att försöka få den i ögat. För det andra, när man låtit den "dra" någon minut så ska man på med de riktiga kemikalierna. De som liksom utför jobbet.

Det är nu det blir jobbigt...

Precis i ögonblicket när man smetar på den andra geggan som sköter själva reaktionen så blir det liksom en varm och svidande känsla och det är rent ut sagt skitsvårt att inte knipa igen sina ögon. Knipandet får naturligtvis inte ske för då slutar det med att man ser ut som en panda i typ en vecka framåt. (Färgen fäster rätt bra på huden asså.. :P) Inte så smickrande!!!

Ibland så lyckas man med denna konst och ibland inte... Vissa gånger har man fått smeta lite foundation eller täckstift runt ögonen för att man råkat knipa lite :p 

Men hey, knipa är ju bra säger dem... ;) Man vill ju inte börja läcka när man blir gammal...

Så ni som har begåvats med dessa ting som kallas för pigment ska vara riktigt glada!

Det är lite samma sak när man ska raka benen eller någon annan kroppsdel, jag har ju så ljust hår att jagsjälv inte ser det... Jag måste gå efter rakcremen för å se vad jag tagit bort och inte.

Ibland när man har varit på stranden eller ute i solen så kan man liksom se i solljuset att man missat vissa fläckar. När det börjar glittra mystiskt på benen eller under armarna så vet man att det är där man bör komma ihåg och raka sig nästa gång... 

Msn-folket, de som sitter framför sina skärmar och skickar på tok för många smileysar börjar gråta när de hör nyheten...

Alla som preciiiiis tagit 567 nya egobilder börjar skaka av rädsla för att aldrig få möjligheten att visa upp dem...

Hör och häpna, bilddagboken har hackats....

Jahapp tänkte jag när jag fick mejlet om att mitt lösenord borde bytas ut... Nehepp tänkte jag när jag klickat ner mejlet, det får va!

Om nu någon är så intresserad av mina grejer så får de väl ta sig in på min sida då å läsa allt å se på allt... Jag har inget att dölja, allt står här redan.... Visserligen så kanske någon lustigkurre vill göra sig rolig och förstöra mina sidor men ja varsågod... Det står i ditt förfogande... Kanske är roligt, lite som att trasha ett hotelrum och kasta ut tv:n från tionde våningen... 

Att hacka något verkar ju onekligen lite smått klurigt men det är enna skickliga lurendrejare som lyckas. Synd bara att de blir sönderhackade själva när de blir påkomna... Tror man ärligt talat att man kommer undan med en sådan sak i denhär världen där alla nollor och ettor registreras någonstans?

Jajja det dummaste folkslaget av alla måste ändå vara brottslingarna???

Nåväl, nu har jag tröttnat på bilddagboken, jag tycker det är en tråkig sida och man kan inte göra som man vill.... Bilderna laddas alltid upp i samma format utan att man har möjlighet att förstora dem vilket inte alltid gör bilderna rättvisa. Nej sidan är tråkig och där finns mest barnrumpor som inte uppskattar fina bilder utan helst snor bilder från senaste kändisuppdateringarna på Aftonbladet eller skriver på det nya dubbelvespråket... Kul stavas tex Kewl osv... mycket mycket märkligt..... Eller är språket kanske hämtat från det gamla humorprogrammet Hipp hipp?? Ni vet där fanns ett inslag med en engelskman som snackade svenska... eller var det tvärtom?

Snälla, lär barnen att stava korrekt innan de börjar sno bilder från Aftonbladet. Är det kanske i den åldersgruppen vi finner nästa generations hackers? De som lär sig sno saker det första de gör när de sätts framför en dator. 

Sönderblonderade småglin med stavningssvårigheter är väl som gjort för lite trubbel??? Nej, som sagt, bilddagboken känns...förlegat och tråkigt. Därför är jag dessa hackers evigt tacksam. De fick mig nämligen att inse detta som jag nyss dragit upp.

Thanx, you made my day!!! 

Är det någon som vet någon bättre sida än bilddagboken där man kan leka lite mer med sina bilder? 

Allt känns så bra idag därinuti....

Jag har fått sova ut efter en jobbig helg, jag har kommit igång med min träning och jag har hittat kokbar grekisk yoghurt i affären...

Japp ni hörde rätt, kokbar yoghurt!

Grekisk yoghurt och tomatsås är ju de bästa av såsvänner när man försöker gå ner några hekto i vikt... Och jag använder mig oftast av grekisk yoghurt när jag känner ett behov av sås och nu finns det alltså även en variant som man kan koka!! Helt underbart! Den ska jag definitivt prova!

Träningen då? Hur går det med den? Jodå jag har nu kommit igång efter drygt en och en halv månads slappande... Det känns riktigt skönt faktiskt.

Idag när syrran och jag stod och bytte om inför gympapasset så snackade vi om dethär med BMI... Hon hade räknat ut sitt BMI på någon sida här på den wärldsliga wida webben och kommit fram till att även hennes låg lite väl högt...

Då kom jag underfund med att dendär BMI-metoden kan slänga sig i väggen egentligen för den mäter ju ingenting korrekt...  Den mäter inte din fettmängd, den mäter inte dina muskler, den mäter bara vikten i förhållandet till din längd...

Egentligen tycker jag att det är lite skumt att den metoden får användas inom sjuk och hälsovården...

Jag såklart skyller mitt höga BMI på mina tuttar, om jag inte hade haft dem så hade jag vägt ett par kilo mindre...  

Jamenar tänk såhär om hon dendär Lollo Ferrari hade räknat ut sitt BMI... Det hade ju garanterat varit något för högt för hennes tuttar måste ju ha vägt typ tio kilo styck eller nåt åt det hållet... Men hon var ju inte tjock... hon hade bara extremt stora bröst... 

Nä jag blir inte klok på dendär BMI-metoden faktiskt.... Och jag tycker inte om den, det ska gudarna veta!