Här är kallt, grått och snart mörkt.

Värmen från dina andetag skimrar i månljuset, eller, det kunde ha varit så.

Det kunde ha varit på många sätt bara det slapp vara såhär.

En saknad i bröstet som gör ont.

En klump i halsen som är så svår att bli av med. 

Drömmer om viskningar i örat, fingrar genom håret och ögonblick som bara du och jag kommer att minnas.

Kom och ta min hand, håll den hårt och stanna tills imorgon.

Se mig i ögonen och säg att det är så som jag känner, så som jag tror.

Visa dem andra att de har fel.

Kalla fötter värms snabbt under filtar och täcken.

Två par vämer bättre än ett. 

Två hjärtan slår fortare än ett.

Sitter allting där? I hjärtat? Alla känslor, alla beslut, all längtan?

Ge mig en karta så jag kan hitta ut från migsjälv och överlämna mig till dig.

Lägga mig i dina händer så att du kan sluta dem över mig och visa mig vad trygghet är.  

Jag älskar dig inte, det gör jag inte, jag lovar!

Hennes ansikte förvreds av smärta såfort han vänt henne ryggen till.

Dessa känslor som kommer när det andra lämnat en.

Dessa tårar som rinner ner för kinden när glädjen gått sin väg. 

Dessa händer som darrar när de inte har någon annans att vila i. 

Dessa tankar som återuppstår gång på gång utan att lämna några tecken att tyda.

Han hade gjort det precis så som hon sagt åt honom att göra. Hon ville hata honom, känna att valet hon tagit var det rätta. Hon ville lämna skulden i hans händer, i hans ögon.

Nu var allt färdigt. Överstökat.

Varför kände hon inte som hon nyss känt? Varför var styrkan som bortblåst och varför fanns det små våta prickar på hennes tröja? 

Det var ju nu som hon skulle känna friheten och ruset som sprang igenom hennes kropp. Det var nu hon skulle springa genom parken i solstrålarna på jakt efter livet. Det var ju nu som hon existerade som allra mest och det var nu som valfriheten var som störst.

Det var nu som hon skulle le men livet är inte alltid var man tror att det är... 

Ibland så lurar livet oss och tror att vi klarar oss själva, på egna händer medans vi står med en och en halv fot på marken som snurrar så fort att vi knappt hinner med att andas. Livet vill oss väl men ibland så tolkar vi allt så fel. Det som från början var så rätt blir i slutändan så fel. 

I det ögonblicket som blev till dåtid kände hon misslyckandets bittra smak i sin mun. Hade hon lurat sigsjälv och trott att det som var frihet i själva verket var något helt annat?

Finns frihet? 

Finns frid?

Finns det något som heter att välja rätt när det finns något som heter ånger?

Med händerna för ögonen och en gapande mun föll hon neråt. Knäna nuddade marken efter vad som verkade vara en hel evighet. Stenarna därnere pressade sig igenom skinnet för att kärleksfullt möta det vita benet och sända vackra signaler till hjärnan. Det glittrade till och smärtan spred sig som pesten genom de tunna vita kroppsdelarna som låg i en fosterställning mitt på gatan.

Ingen hörde smärtan men det var nog någon som såg den. En skälvande kropp som i sin tystnad skriker ut sin ångest på asfalten får folk att i hemlighet snegla över axeln.

Ingen hjälpande hand ges till något så pinsamt och ömkligt. Inga mjuka ord belönas en sådan vekling som inte kan stå för sina handlingar. Ingen vill ha med en sådan som henne att göra.

Lämna henne åt kärleksgamarna och älsklingspiraterna. Låt dem äta upp hennes själ och gömma hennes hjärta i ett mörkt stort hål tillsammans med alla andra som gett upp det dem älskat. Inget annat är hon värd.

När smärtan lagt sig för att vila kommer verkligheten ifatt.  Latent smyger den sig på för att överraska i den obehagligaste av stunder. Ingen bot finns och inga läkekonster kan hjälpa. Verkligheten är något som vi alla får lida av tills döden tar sitt grepp om våra själar och gör oss fria.

Hon låg där tills mörkret och regnet började falla. Kall och ensam var hon och skulle så förbli efter denna ödesdigra dag då hon valde bort något hon älskade till förmån för ingenting.... eller det som hon trodde varit frihet.

Valfrihet är enkelt om man vet vad som är rätt och vilka konsekvenser som följer efter fel val. 

Ljuskäglorna från lamporna där ovan, de ögon som lyste på henne, väckte henne från den hypnos som överrumplat henne. Hon reste sig och sträckte sina armar mot ljusen och bad dem att ta henne med. Hon ville flyga bort, in i ljuset och värmen och slippa allt som gjorde ont. Ljuspunkterna som liksom flöt ut i synfältet genom tårarna svarade inte. De bara fortsatte att lysa sådär glatt och vitt som innan... Tillslut tyckte hon att dem hånade henne och gav sig iväg bort mot ovissheten och det som hon visste var hennes hem.

På skakiga ben och med ett uttömt minne är det lätt att se saker som inte finns.  Med för många valmöjligheter så är det alldeles för lätt att välja fel. 

Man kan bara lära av sina egna misstag. 

Nu är det bara skuggorna som syns. Skuggorna, de som överlever natten endast för att dö när morgonen gryr.

Grenar spretar åt alla håll utan att nå marken.

Månen lyser med sin fulla kraft men kan ändå inte värma oss.

Strålarna träffar mig med ett styng av smärta, var det det enda du hade att erbjuda?

De vita strimlorna på väggen upphör när ljudet av motorer passerar.

Flugorna som surrat under lampan vilar sina vingar mot golvet, livet gav upp.

Vattendropparna på diskbänken blev vita fläckar som alldeles för lätt torkas upp och glöms bort.

Ledsna krukväxter minner om vad som händer om man går utan vatten och mat på tok för länge. 

Frusen mat i en låda utav papp på ett rullband framför en snart sjukskriven kassörska tinar sakta upp.

Eviga köer på apotek och banker, sena bussar och förbannade SJ!

Det lyser i allas fönster, allas utom ditt.

Sömniga små ögon plirar med sina blåa färger rakt in i dina och ger dig åldersnoja.

Snö på tak som lutar för mycket begraver minnen på trottoarer som behöver asfalteras om. 

För många cirklar i en rund rondell, för många runda rondeller i en fyrkantig stad.

Ett kyrktorn där ingen får vistas, ett torg där ingen borde vara. 

Fler kameror i trädtoppar och i badhus, storebror den största av gudar vakar över oss alla.

Vem fångar mina tårar när dem faller?

Vem skyddar mitt inre från det yttre?

Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

Vart går jag när det känns som om jag går sönder inuti?

Hur gör jag för att få alla nöjd och glada utan att försumma migsjälv?

Vem ropar jag efter när kylan bestämmer?

Vem är det som håller min hand i ett stadigt grepp när osäkerheten styr?

Hur gör jag för att övervinna alla monster?

Vad gör jag när jag saknar dig?

Nu har jag klivit in genom dörren, denhär nya dörren som det står en åtta på.

Det känns lite läskigt, som det alltid gör när man gett sig in på något som man inte vet så mycket om. Jag var väldigt rädd först men efter en stunds trevande efter dörrhandtaget och den lilla lysknappen rakt till vänster så insåg jag att jag nog skulle klara av även dethär rummet.

Jag har klarat av 24 rum redan och dethär blir det 25e. Vad är det som säger att jag inte kommer att klara av det också?

Det blir en baggis, eller kanske inte. Jag försöker intala mig att det blir en enkel match bara för att jag inte ska börja skaka av rädsla och önska mig tillbaka till sjuan eller sexan eller nollan eller något annat... Jag skall klara det! Det vet jag ju att jag gör.

Dethär året, eller rummet som jag föredrar att kalla det kommer säkerligen att innehålla en del överraskningar. Kanske ett nytt bord? En ny prydnadssak eller en ny ljuskälla... Vem vet?

Det är lite spännande mitt i allt det läskiga ovetandet. Något som kittlar en lite på ryggraden och ber en att ta ett steg framåt i förhoppningsvis rätt riktning. Sådant vet man ju dock aldrig förrän efterråt...

Ja så är det med allt, man vet inte att något gick åt skogen förrns det har gått åt skogen.

Men jag säger det, att om det går åt skogen, så finns det alltid en eller flera stigar ut ur det stora mörka otäcka... Där finns också vänliga själar i små röda stugor som är vänliga nog att hjälpa en hur svårt det än tycks vara. Ibland räcker det med ett leende och ibland krävs det en hel vänskap. Olikheter är en av jordens bästa egenskaper.

Nu har jag vandrat ett par tre steg in i dethär rummet och känslorna som jag kände i sjuan hänger kvar även här... Att byta siffra betyder inte att man automatiskt byter tankar och känslor. Det är något jag har lärt mig och det är nog det som gör att nyårsaftnar inte lockar.... Det är alltför många som ser nyåret som en start på någonting nytt. Ett sätt, eller en ursäkt att få glömma det som varit men jag ser det tvärtom...

Ett nyår är en påminnelse, en tid i ens liv då man förbereds för prövningar som komma skall. En tid att fundera över allt som livet lärt en för att ta sig vidare till nästa nivå.

Utan att ha lärt sig läxor kommer man ingenstans. Utan ånger står man still. Men har man tagit an sig de uppgifter som givits en och klarat dem på ett eller annat sätt finns en belöning att hämta.

Ett trappsteg uppåt varje år tills man når målet. Eller slutet som vissa ser det. Kan vi inte vända på steken? Kan vi inte se födelsen som slutet och döden som en början? Det vore vackrare så.

Ibland slutar lungor att andas, inte för att de vill utan för att de måste.

När viljan har tagit slut och givit upp måste något annat ta över.

Tårar på någons kind blir till diamanter i solskenet.

I glädjen lever allt, även det som dött.

När vita vingar sänkt sig för att värma detta landskap, när det kalla blir det varma, då skall utsidan minnas att det är insidan som räknas.

Om du ångrar dig i mitten så spelar det ingen roll åt vilket håll du går. Avståndet är detsamma. 

Ditt anlete speglar de dina som gått före dig, ett arv att minnas.

Där du går har andra vandrat, där andra vandrat skall du gå.

Livsglädje betyder inget utan sorg.

Det som dunkar därinuti ditt bröst kan du aldrig dölja.

Det som dunkar därinuti är bäst att följa. 

Den som sagt de tre små orden alldeles för fort menar det med all sin osäkerhet.

Att darra är modigt.

Skulle någon någonsin bli som jag, som mig eller som dig så vet vi alla varthän det bär.

Att lära sig leva med sigsjälv och med andra, att leva med sin lust och sitt begär.

Att älska sigsjälv så som man älskar alla andra.

Att förlåta för att vidare vandra.

Att se digsjälv i ögonen, i själens egna spegel och att le i den svåraste av stunder är att älska. 

älska