Det enda jag har kvar är den gula anteckningsboken.

Där finns ord som en gång var dina, kanske kommer du för att hämta dem tillbaka?

The future står det på den... Är det där framtiden ryms? Den tiden som ska visa en vart man har valt att gå? 

Eller har du kanske varit där? I framtiden? Är det om det du skriver? Eller skrev borde jag kanske säga...

Ord som stavats fel blir något nytt i mina ögon, något som du skapat i ovissheten.

Rader och ränder rutar in mitt liv i ditt.

På femte eller sjätte sidan finns något som jag tycker lika mycket om som dig.

Jag vill säga det till dig en dag... Få dig att förstå.

Jag vill ge dig en egen bok som en gång varit min. Jag vill fylla den boken med ord som handlar om mig och kanske dig... Svarta bokstäver på tunna ränder som ser ut som om de ska gå av när som helst...

En stark tanke i en svag mening.

Missförstånd är lättare att förklara med ord.  

Jag kom på en grej idag...

Eller nyss,när jag stod i duschen kom jag på det...

En rätt knäpp fast ganska så rolig å kanske lite praktisk grej...

Jo förstår ni, såhär e det, alla vet ju hur msn fungerar??? Man har sina vänner samlade där och kan skriva ditten och datten... Dessutom kan man skriva valfri text i ett litet fönster högst upp... Tex om jag ska ner på stan å fika så skriver jag det så att alla vet vart jag befinner mig... Va nu det egentligen ska va nödvändigt för egentligen... Men hursomhelst så e det så och det var där nånstans i dem tankebanorna jag kom på denhär iden...

Iden går ut på att man i fönstrena (Kanske köksfönstret) kan sätta upp kort som liksom talar om om man är hemma, inte hemma, kaffesugen, singel eller gärna vill ha besök... På så vis så skulle folk som går förbi veta exakt vad man gjorde eller vad man ville göra... Förstår ni? 

Det vore ju skitpraktiskt... För om det stod att jag ville gå på dejt på mitt kort och ställde det i fönstret så kanske någon härlig kille går därnedanför å får syn på det å då e det ju bara att han kilar upp å ringer på så bjussar jag på te... Skitsmart... Visst?? hahaha

Så nu tänker ja skriva en lapp där det står "desperat singel" på och sätta på fönstret så kanske det kommer någon och plingar på... Eller kanske inte... haha

Men det var iaf en ide.... 

Det blippar mot fönstret, det är inte du utan regnet.

Tankar står i kö och klampar, det är inte regnet utan du.

Fönstret tröttas ut av den enformiga ut och insikten...

Varelserna därute så omedvetna om vad som sker bakom stängda dörrar. 

Någon ler ett hjärtligt leende och dödar fördomar.

Vems skuld bär du?

Ett anfall, en dröm eller vadsomhelst, ditt liv är bara till låns.

Mörka skuggor och varma hustak.

Kan du skilja på rätt och fel?

Dina ben, din tunna kropp, ditt vita skinn, ditt oövervinnerliga hopp.

Du äger det som avundas.

En tanke som ingen annan kan höra, en bild som ingen annan kan se, en insida som man inte låter någon beröra, en mun som aldrig nånsin vill le.

Du har gett upp det vackra.

En tanke därinne som väcker ett mod, att inte ge upp fastän man är trött, en tanke som från början säkert varit god, att inte låta sig luras av hur man blir bemött.

Styrkan kommer inifrån. 

Ett skelett som vandrar mot okända mål, långa fingrar som greppar efter livet, en skam som inte kan tvättas bort ens med tvål, att vara besatt är för andra kanske inte alltid är så givet.

Det som syns är det som finns.

Sjuka handlingar som blivit någons lag, ett beteende som använts så ofta blir en dödlig vana, tillslut är du så utpumpad och svag, döden kommer för att vifta med sin fana. 

Game over! 

Vissa sjukdomar berör en mer än andra. Anorexia och Bulimi är ett par av dem. Dessa sjukdomar som drabbar så många. Denna sjukdom som tar så många.

Jag kan förstå hur sjukdomen uppstår. Jag kan förstå varför kvinnor och män väljer att svälta sina kroppar till något oigenkännbart. Jag kan förstå varför de gör det men jag kan inte förstå hur de lyckas.

Jag tror att det är mycket lätt att drabbas utav denhär sjukdomen. Har man en vilja som är lika hård som den största av diamanter så ligger man nog risigt till om man känner sig misslyckad, tjock och ful.

Jag tackar gudarna för att jag är envis men inte tillräckligt envis för att låta samhället trycka ner mig i de lägsta skorna och bedra migsjälv.

Jag önskar att dessa sjukdomar inte fanns och jag önskar att idealen som finns idag inte fanns. Jag önskar att vi alla fick lov att vara och se ut precis så som vi är skapta. 

Det finns mycket jag önskar och det känns lite skumt att sitta här och önska att svältsjukdomar inte skulle finnas samtidigt som jag sitter här och hoppas på att jag ska bli liiite smalare.

Det är många tankar om vikt och utseende som väcks i mitt huvud nu igen när jag ska sätta igång med min diet såhär efter jul...

Lär väl drömma mardrömmar snart igen kan jag tro, viktmardrömmar... Är du där och håller min hand då? 

Idag var jag på mitt första gympabesök på över en månad å sju helsike va bra det kändes!

Min tunga kropp blev plötsligt lätt som en fjäder och munnen började att le.

Att träna är medicin för kropp och själ. 

När jag stod där bland alla de andra glada människor så slog det mig att de flesta av oss var överviktiga. De flesta som stod där runtomkring mig i varierande utstyrslar hade antingen en ring, en kula, en bula, en valk eller en kagge runt/på midjan.

Då slog mig en annan sak, funkar dethär med Friskis och svettis verkligen??????

Jag har då inte sett någon, som under de år jag tränat där, blivit smalare eller mer vältränad... Inte sådär direkt iallafall... Dessutom så syns de smala människorna knappt till på gympapassen så fram tills idag så har jag inte tänk på vart de befinner sig. Vart befinner de sig???

Är det så att jag som går på baspassen hör till den "Tjocka och lite sämre" gruppen medans de smala kanske går på medelpassen och då hör till den"Smala och vältränade" gruppen???  Är det därför de aldrig syns till, dessa tunna smala människor? 

En annan sak som slog mig där jag stod i den varma salen var att alla var så vackra och fina. Alla var och en på sitt sätt. Varma och svettiga men glada och lyckliga. Det spelar ingen roll hur ens kropp är byggd, om man har bristningar, ärr, sår, skavanker, fettlager, bilringar, rynkor, gäddhäng, kärlekshandtag, tunt hår, dubbelhaka och allt annat som räknas som "fel" på våra kroppar.  Vi är lika fina iallafall. Det är bara synd att vi ska gå och glömma bort det så himla ofta. Att dessa fina tankar om oss själva ska skuggas över av onda tankar och dåliga självbilder. Det är synd. Det är synd att vi tror att vi inte duger och att vi tror att andra tycker att man är ful pga hur man ser ut.

Det är synd att inte alla ser det jag såg idag. Det är synd att jagsjälv är precis likadan, tror illa om migsjälv osv....

Jag hoppas att F&S är ett bra hjälpmedel i kampen mot vikten. Jag hoppas ochså att fler människor tar sig dit och smittar ner oss andra med sina leenden och svettigt röda ansikten.

Nu fortsätter min kamp mot min övervikt och de som vill är välkomna att följa med på min resa! 

Utan dig kommer jag ingenstans.

Utan dig vill jag sluta andas. 

Utan dina tröstande ord vill jag gömma mig i guds händer.

Utan dig faller mina armar längs sidorna för att aldrig mer röra sig.

Utan din uppmuntran vägrar benen att ta sig framåt.

Utan din hjälp löser jag inga problem.

Utan din mun förstår jag inget tal.

Utan  lånet av dina händer finner mina fingrar inga ord.

Utan dina ögon blir världen mörk och ensamen.

Utan din värme fryser jag till is.

Utan dina tankar stannar världen.

Utan dina skratt dödas glädjen.

Utan din tro tappar jag hoppet. 

Utan ditt hjärtas slag tappar jag takten. 

Utan dig är jag ingenting. 

Ibland så kommer man på hur mycket alla ens nära och kära betyder för en. Texten ovan är till er! Till alla mina vänner, till min familj och alla andra som betyder något för mig och får mig att fortsätta andas! 

Häromdagen så var det någon som efter att jag återigen gnällt över mitt singelliv sade att jag nog letade på helt fel ställen...

Detdär med fel ställen är ungefär lika korrekt sagt som detdär med att vara kräsen. (Läs tidigare blogg)

Grejjen är den att man håller till på sådana ställen där man känner sig bekväm och där likasinnade människor befinner sig. Allt detta gör man naturligtvis för att minimera  risken att träffa på människor som man ändå inte skulle trivas ihop med. Förstår ni?

Jag tex som är en allmänt estetiskt lagd, musikintresserad singel och något överviktig håller naturligtvis till i bokshoppar, musikaffärer, på konserter, teatrar, festivaler (var dock några år sedan), bland chokladhyllorna på hemköp, på de pubar där likasinnade musikintresserade personer samlas och såvidare...

Inte fasen skulle jag hänga bland frimärkessamlarna i klubblokalen,  bland dansbandsmusikerna, på gymmet, i badhuset, i sexshopparna för att handla leksaker till mig och min partner....

Förstår ni nu?

Man hänger på ställen där man kan finna likasinnade... Likasinnade som man kan tycka om och knyta an till. Personer som vet vad man talar om, som man kan ha samtal med utan att uttråkas eller tråka ut. Så alltså kan man inte "leta" efter någon på fel ställe.

För man vill ju hitta en partner som är precis allt detdär, som förstår en och kan lyssna på ens tankar utan att tycka att man är alldeles tokig osv...

Naturligtvis så kanske det finns ställen som jag inte har besökt ännu men som jag kanske skulle gilla och kanske lära känna nya människor på... Dendär gitarrkursen som jag ännu inte tagit, dedär sånglektionerna jag inte haft råd med eller keramikkursen jag gärna skulle vilja gå på... Men det hör till framtiden än sålänge.... 

Om man nu, som jag, inte hittar sin prins på de ställen är man känner sig hemma och bekväm, vart letar man då?

Ska jag gå till kyrkans ungdomskör och sjunga gudssånger trots att ja är ateist? 

Ska jag börja på hästridning trots att jag kommer att dö av allergichock?

Borde jag kanske börja meka med bilar i något stort garage där det finns svettiga starka karlar fastän jag knappt vet vart motorn sitter å bilar inte alls intresserar mig?

Eller kanske borde jag söka till bonde söker fru????

Nä *suck* Jag blir inte klok på dethär dilemmat...Hur fasiken ska man göra egentligen för att slippa ut ur dethär singelfängelset????????

Hjälp!!!!! 

Okej, börja med att kolla länken ovan och titta noga på killen i de blåa jeansen.

Ser du något skumt?

Killen ni tittar på heter Robert Plant och är sångare i gruppen Led zeppelin.

En väldigt bra grupp, som ni ser och hör.

Nu kommer vi till problemet, eller orsaken till denhär bloggen...

Syster yster och jag satt och tittade på samma konsert på svt med ovan nämda grupp och rätt vad det är, precis när jag tänkt samma tanke så undrade syrran va tusan han hade för byxor, eller snarare kanske vad han hade i dem. Där stod alltså en ung man i så tighta byxor att hela paketet liksom tvingades ner i det vänstra byxbenet...

Både syrran och jag undrade vad man tänkte med då, på sjuttiotalet. För inte faan e det sexigt?

När vi konstaterat att det inte är snyggt alls att klämma ner familjelyckan i ett par ljusblå jeans så undrade vi om det var oss det var fel på? Var det bara hon och jag som tänkte på det eller har det med att göra att vi är tjejer? För när vi nu hade kommit fram till att han hade snoppklämmarebyxor på så kunde vi ju inte titta någon annanstans än just där... Tillslut blev vi nästan irriterade och tänkte att där måste svampsporerna frodas osv osv

Vi kom ävem fram till att kalsonger nog var en onödighet på det ljuva sjuttiotalet... Där finns inte plats för några.

Syster och jag undrade då om ni killar tänker på sådant när ni sitter och tittar på en sådan konsert eller om ni ser någon på stan med för tighta brallor? Eller är detta ett kvinnofenomen? Jamenar, kommer det någon på stan, man eller kvinna, med för tighta eller aaalldeles för väl uppdragna byxor så att hela paketet syns eller saker och ting delar på sig så kan man ju inte låta bli att titta och tycka att hey, detdär ser något obekvämt ut...

Nä snoppklämmarebrallor det är inget att satsa på minsann... inte sådana där det syns exakt vad man har stoppat ner i dem iallafall...

Så tänk på det nu grabbar!