Det kvittrar ute men solen orkar inte riktigt ner till mig idag. Grådassigt och halvsmält. Vatten och snö, snö och vatten. När ska de plocka upp allt grus som på något mystiskt sätt alltid hittar in i mina skor? När ska de gröna knopparna utbrista i någon sorts färgexplosion och dölja de nakna grenarna som säkert fryser?

Det ska bli så skönt att bestämma över solen och knipa med ögonen så att rätt mängd ljus släpps in. Kanske är det dags att investera i nya solglasögon? De går ju alltid sönder. Ligger i någon byrå utan att användas tills man kommer på vart man har dem men då saknas små skruvar, ett glas eller ena skalmen... Det är alltid så.

Håret behöver ingen mössa längre, det är mössan. Värmer så skönt om mornarna men fladdrar ostyrigt och fastnar i lypsylet när vinden friskar i. Därför använder jag adrig läppglans.

Ska vi gå ut en stund? Lägga oss i gräset och lyssna på fåglarna? Inte nu, men snart kan jag fråga dig det. Om du vill följa med ut. Jag vet att du vill för då kan vi se in i varandras ögon och undra om färgen alltid varit sådan? Hade du inte lite mörkare ögon när vi träffades? Jag vet att du vill för då kan vi ligga på en filt, hålla varandra i händerna och känna att vi finns, att vi lever. Jag vet att du vill för då kan vi prata med mjuka toner och berätta vad vi drömmer om, kanske berätta en hemlighet. Jag vet att du vill för när vi ser på varandra så ler vi och det betyder allt...

Tänk på våren som den första gången vi sågs. Tänk att vi skall ses igen, varje morgon när vi öppnar ögonen och önskar att vi fick ligga där vi låg en liten stund till bara för att det är så härligt. Bara för att du är så fin just då. Med nyvakna ögon och sovvärmen fortfarande kvar under täcket. Fast du är alltid fin. Alltid.

God kväll, det är bara jag igen.

Jag vill nog ingenting särskilt, har bara inte så mycket annat för mig. Skulle vilja sätta tänderna i Per Morbergs chokladkakerecept men det faktum att vi bara hade två av ungefär 10 ingredienser hemma sätter käppar i hjulet för mig. Kanske imorgon, fast då måste jag handla och med tanke på att mitt konto är i det närmaste tomt så blir det nog inte av då heller...

Det har fortfarande inte kommit något besked från förskringsbolaget angående min fot. Undrar hur lång tid det kommer ta. Det vore ju härligt om man kunde få några kronor extra att röra sig med. Jag vill ju så gärna göra nåt kul med korvbullen, åka på nån liiiten resa, om så bara en kryssning eller nåt litet sånt. Men jag hoppas inte på för mycket, jag kommer säkert inte få några pengar alls tillbaka. Det skulle inte förvåna mig ett dugg. Men det vore roligt...

Det vore speciellt roligt om man hade haft några kronor extra att röra sig med snart när mamma och jag åker ner till favoritsyrran och hälsar på. Så att man slapp snåla liksom. Det vore så himla roligt med en rejäl shoppingrunda med mamma å syrran så som vi brukade göra förr i tiden när alla bodde på samma ställe... Men det får väl vänta några år, tills man har en fast och fin inkomst. *suck*

Hej hopp klagomuren! Varför är det så himla lätt att skriva om tråkiga saker eller klagomål? Jag menar, när skrev jag om något roligt sist? Något glatt och upplyftande? Jag minns inte...

Nu får det väl ändå vara någon måtta känner jag. Jag måste försöka fokusera på allt som är bra och roligt.

Sådärja, så ska det se ut! Fortsätt så.

Korvbullen har förresten beställt ett kamerastativ till mig. Snällaste finaste! Det är väl en glad och bra sak att skriva om?

Är det något ni vill klaga på? Feel free to tell me så att jag inte känner mig så ensam om det här...

Nu ska jag gå och krama korvbullen! Hej svejs

För att bevara käringen i mig så steg jag ur sängen klockan nio i morse. Eller ja, det var väl inte med fri vilja direkt, jag var jättehungrig och kunde bara inte somna om så då tyckte jag att det var lika bra att gå upp.

Jodå, sedan, när korvbullen också vaknat så började jag så smått att dammsuga, det i sin tur ledde till att jag tog tag i alla fönster. De var verkligen i desperat behov av en tvätt.

Och blommorna sedan, vad är det som händer med dem? Jag känner mig lite ledsen faktiskt. De dör för mig. Jag har varit tvungen att sopbegrava (kasta ner dem i soppåsen)två växter idag, en orkidé och en, ja vad det nu var för nåt (den såg konstig ut och hade troligtvis någon sjukdom). Orkidéerna mina mår inte alls bra. De har slaka blad, gula rötter och ser ut att när som helst kunna förvandlas till en slemmig och illaluktande hög. Jag vet inte vad jag gjort för fel. Jag vattnar dem inte så ofta, så där som man ska göra och när jag vattnar dem så använder jag nåt speciellt medel som orkidéer ska må bra av men det gör de tydligen inte. För ett tag sedan så fick jag för mig att de kanske var allergiska mot det där medlet så jag gav dem bara vanligt vatten men det hjälpte inte, de håller på att dö... Jag är rädd att de alla kommer att vandra samma väg som den jag kastade idag. Kan de lida av någon sjukdom?? Jag är inte så bra på blommor nämligen men orkidéer är ju typ den lättaste växten att ta hand om...

Nåväl, fönstren blev tokfina och nu ser man ut igen. Jag passade på att byta plats på blommorna, jag tänkte om de kanske inte trivdes i vardagsrummet. Nu får de stå i köket istället. Ombyte förnöjer och jag hoppas att de ska bli lite gladare nu.

Jag tog en bild så att ni ska förstå hur skitiga fönstrena var. Kameran tog ingen rättvis bild av all skit som rann ner på fönsterbrädan så jag fick göra den lite mörkare...

Ser ni skiten? Helt svart var det. Jag bytte vattnet i hinken tre gånger, tror aldrig jag haft så smutsiga fönster hemma nån gång tidigare. Men dessa är inte skurade sedan vi flyttade in här för ett år sedan så det kanske inte var så konstigt?

Att tvätta fönster är faktiskt min favoritstädning. Jag tror att det beror på att man ser en sådan klar skillnad när man är färdig. Det är något terapeutiskt med att se smutsen rinna ner i långa strilar för att sedan droppa ner på fönsterbrädan. Jag gillar´t!

Välkommen våren, nu kan du lysa in med full kraft hemma hos oss!

Alltså, såg ni månen igår? Det skulle tydligen vara något speciellt med den men jag tyckte att den såg ut precis som vanligt. Kanske att den lyste lite klarare men större? Nä det var den väl ändå inte... Ni ser ju själva hur liten den ser ut.

Det enda som var speciellt igår var väl vår fönsterbräda men det hade nog ingenting med månen att göra misstänker jag...

Ja, ungefär så här brukar det se ut hemma hos oss när barnen har varit här och lekt...

Grabbarna sitter i vardagsrummet, samlade i soffan spelandes tv-spel och jag sitter här framför min lilla dator som en gammal tant med en filt virad kring axlarna, jag tycker faktiskt att det drar lite från fönstret. Hade jag haft en spegel framför mig så är jag ganska så säker på att den som tittat tillbaka på mig hade sett oerhört trött ut med små, plirande ögon. Det svider och rinner lite ur dem, så trött är jag.

På en lördag. Va? Det är ju hemskt.

Vart tog ungdomen vägen, den där grejen som gjorde så att man orkade dricka sprit tre gånger i veckan, jobba på helgerna och träna flera gånger i veckan? Jag förstår inte hur man blivit. Är det verkligen åldern jag kan skylla på?

Klockan är alltså tjugo i ett på en lördag och jag vill inget hellre än att krypa ner under täcket och dra några timmerstockar. Jag kommer inte ens att behöva räkna ett enda får innan jag befinner mig i dimman. Oooh så lockande det låter nu när jag skriver om det... Att få ta av sig stödstrumporna, parkera rollatorn och lägga sig i de härligt sköljmedelsdoftande lakarnen bredvid korvbullen (som iofs verkar ha roligt där ute i vardagsrummet bland bomber och granater).

Jag är alltså snart 28 (typ 30) och orkar knappt hålla mig vaken till så här dags. Det är ju skandal! Vad kan man göra åt saken? Finns det krämer man kan smörja in sig i som inte bara hjälper mot rynkor utan mot sådana här ålderstecken också? I så fall så måste jag nog köpa en sådan.

Jahapp, ja, nä det verkar helt enkelt inte bli så mycket roligare än så här. Jag skulle egentligen vilja dricka en kopp hälsosamt te men då lär ju jag få springa på toaletten halva natten och det orkar jag inte. Usch så vuxen och praktisk jag är! Hur ska det då bli när man blir äldre? Hur trött och praktisk ska jag vara när jag är, låt säga, 35? Eller den dagen jag får barn? Hur ska man orka med dem? Då kommer det ju bli läggdags ungefär samtidigt som Go Kväll är slut... Herregud, tittar jag på det pensionärsprogrammet också? Det här bådar inte alls gott. Undrar om korvbullen vet vem han valde att flytta ihop med?? En gammal käring... Hahaha

Nä om man skulle ta och leta fram ett mönster, välja något fint garn och sätta sig i gungstolen och sticka en stund...

Det luktar bajs i tågvagnen och det snöar ute!

Varför ser man inte ut som man känner sig?

Tog nyss på mig en tight svart klänning för att jag kände mig helt okej kroppsmässigt idag. Jag har varit ute och gått i en timma, joggat och hoppat hopprep. Jag har ätit frukost och lunch, känner mig mätt och nöjd. Ändå, när jag passerade spegeln i hallen så undrade jag vad för en klumpeduns det var som gick förbi...

Det var jag.

Jag kände mig stark och kanske någon millimeter mindre runt midjan. Glad och nöjd över dagens motionsrunda och att jag faktiskt tycker att jag skärpt mig en hel del den senaste tiden. Jag har slarvat lite med shakesen men det beror mestadels på att jag faktiskt får ont i huvudet av att inte äta ordentligt. Men det var ingen klumpeduns...

Det är jag.

Magen är kvar, armarna och låren. Allt är precis som det brukar men idag tyckte jag att det såg ut som om jag gått upp minst 20 kilo. Det kanske bara är dagsformen... Imorgon kanske jag väger 20 kilo mindre?

Jag brukar väldigt ofta titta på förlossningsprogram. Det finns ett flertal som jag följer nu, Förlossningskliniken, Vi ska få barn och den nya på fyran, En unge i minuten.

För mig som älskar barn och knappt kan vänta tills jag får en egen liten plutt att ta hand om så är det inte ett dugg läskigt att titta på skrikande, kvidande kvinnor som inte vill något hellre än att sluta föda, packa väskan och åka hem från sjukhuset igen. Jag tycker heller inte att det är obehagligt att se blod och annat som hör förlossningar till. Det är normala grejer liksom. Det enda som jag kan tycka är lite jobbigt är när ungen lagts på mammans bröst ( fast det sker mest i svenska program) precis efter att den fötts, den ser så himla enorm ut då och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan få ut något så stort...

Men det går tydligen...

Nåväl, nu var det inte det här jag ville prata o egentligen, eller jo, det har med förlossningar att göra men inte om vad som är läskigt osv. Jag ville prata om skillnader.

Om man jämför de program som är inspelade i Sverige mot de som är inspelade i USA så kan man se tydliga skillnader. I Sverige är det viktigt att vara i rörelse hela tiden, eller så mycket som det går för att på naturlig väg skynda på förlossningen. Kvinnorna skriker när de föder barn. blir röda i ansiktet av ansträngning och kämpar utav bara fasen. Men i USA där ligger mödrarna som fastbundna i sina sängar, de får pitocin (värkstimulerande dropp) och så mycket bedövning att de skrattar sig igenom förlossningen. När barnet är fött i USA så går en sköterska iväg med det direkt för att se så att det andas bra och är friskt medans mödrarna i Sverige får upp sin klibbiga lilla sälunge direkt på bröstet. Jag skulle föredra det senare, inte att någon kom och tog mitt barn innan jag ens hunnit se den själv...

Är det verkligen så här? Jag kan inte undgå att se skillnaderna för de ter sig så tydliga. Glada kvinnor som ser ut att ha det väldigt bekvämt i USA och skrikande, arbetande kvinnor i Sverige. Vilket är bäst då kan man fråga sig? Att få så mycket smärtstillande att man absolut inte känner någonting eller att få lagom med smärtstillande så att man faktiskt kan vara med och påverka sitt barns födelse. Jag vet faan inte. Det verkar ju sjukt bekvämt att kunna skratta sig igenom en förlossning. I wish, liksom! Men samtidigt så vill man ju vara med och känna hur det känns.

Man blir lite schizo i den här frågan. Och svaret på den kanske man inte får förrän man ligger där och våndas, gråter, skriker och nästan stryper blodtillförseln i sin mans händer som man håller i för att det gör så satans jävla ont... Hur ska man kunna veta hur man vill ha det när man aldrig tidigare upplevt det? Vill man föda naturligt eller vill man vara nerdrogad eller nåt däremellan?

En sak är klar, hur man än gör så kommer ungen ut och det är ju bra! :)