Helt seriöst? Sara Varga??

Vad faan tänker svenska folket med? Jag har aldrig i mitt liv hört något mer meningslöst nödrim sjunget ur en mun med en så svag och tondöv röst.

Vidrigt!

Lyssnar på Erik Hassles låt Are you leaving och ja, den låter som Kent. Det är så skönt att lyssna på något som man känner igen, något som låter som något annat fast det är helt nytt.

Jag hör gitarrslingor, trumbeat, bryggor och en massa annat som skvallrar om vilka som medverkat i produktionen av den här låten. Det är fantastiskt! Vilka musiker det finns här i vårt land. Ibland blir man liksom liiite extra stolt över att vara (före detta) Eskilstunabo. Jag tycker om allt som Kentgrabbarna lägger sig i. Allt, allt, allt!

När ska de släppa något nytt förresten? Oooh jag känner mig så ouppdaterad så det är inte klokt. Förr hade jag stenkoll på läget inom musikbranschen... inte längre.

Tänk om man skulle kunna få sjunga med Jocke någon dag... Vilken jävla dröm! (Nej jag är inte ett dugg avundsjuk på Hassle.)

Hörrö Jocke, om du läser det här, ring mig!

I morse vaknade jag av att jag hade så fruktansvärt ont i magen. Och en begynnande huvudvärk ovanpå det.

Jag trodde att jag skulle dö!

Är det så här det känns när man ska dö, tänkte jag. Men nej, det är det inte... Jag klev upp och insåg att det nog inte skulle bli någon skola idag. När magen gör uppror på det där viset så vill man bara rycka ur tarmarna så att man blir av med skiten, bokstavligt talat. Nu går ju inte det om man då inte vill dö...

Jag har varit uppe ett tag nu, besökt damrummet ett antal gånger, magen känns lite bättre men huvudet gör fortfarande ont. Korvbullen har tvingat mig att äta riktig, lagad, mat idag. Man kan inte leva på vatten, säger han, för då blir det så här. Då får man ont i magen och i huvudet. Och korvbullen har nog rätt. Jag har levt på kalla korvar, några ostskivor, ett par skorpor och shakes... Jag hör ju nu att det låter inte så bra.

Grejjen är ju den att man (jag menar jag, inte man) nu har nått till den punkten då det känns onyttigt att äta ett mål mat med sås, kött, sallad och potatis. Man är liksom van att ständigt känna sig lite hungrig och det blir till slut en behaglig känsla. Den där mättnadskänslan förknippar man med att bli tjock och är således inte alls lika tillfredsställande. Usch, jag känner så väl igen mina känslor från när jag var yngre och i princip inte åt mer än ett mål mat om dagen för att jag trodde att jag skulle bli smal... Det blev jag ju aldrig. Så jag kan ju sluta tänka i de banorna...

Det är ganska intressant det här, vad som händer i hjärnan när man försöker banta. Man blir ju knäpp. Fullständigt tokig, man är inte vid sina sinnens fulla bruk. Vad beror det på egentligen, att man tänker så här så fort man börjar se att man blivit lite tjockare och borde gå ner några kilon? Är det liksom ens sätt att övervinna suget efter god mat, choklad, godis å annat onyttigt? Är det så att man skapar någon form av avsky och hat mot de sakerna som man vet gör en tjock? Jag vet inte...

Nåväl, idag ska jag väl äta lite mat då. Lagad mat. Men jag är inget sugen å inte hungrig heller. Jag vill bara sova. Sova bort allt det onda och vakna som en ny människa.

Åh, ibland är det bara väldigt jobbigt att vara en överviktig kvinna som försöker sitt bästa för att tappa några kilon så att alla (även mig själv) blir nöjda och glada... *suck*

Klockan är 08.37 och jag tänker somna om.

Grus i skorna, svett under armarna och solsken i blicken.

Alldeles stilla, andas. Vitt överallt, kallt fast varmt.

Lungorna arbetar, förser min kropp med liv. Låren dallrar lite vid varje språng men det gör inget för det känns lätt idag. Jag är en ängel och jag kan flyga.

Rosor på kinderna, varma muskler och fria andetag.

Alldeles ljust, blundar. Varmt överallt, i magen och armarna.

Musklerna arbetar, förser min kropp med styrka. Sjukdomarna påminner mig men det gör inget för det känns lätt idag. Jag är en ängel och jag kan flyga.

Jomenvisstja!! Jag skulle ju tipsa om de goda teerna...

Här har vi dem:

Den till vänster smakar choklad och kanel och är alldeles underbar!! Min absoluta favorit just nu.

Den till höger smakar örter och är superdupermegabra för magen! Det löser alla dina magproblem i en och samma kopp, jag lovar. Uppsvälld, förstoppad, gasig, you name it, det där teet (fan va svårt det är att böja det här ordet) löser det mesta!

Jag köper mina teer (igen, hur fan böjer man ordet te?) på hälsokostbutiken här i stan. De kostar 43 kronor styck och innehåller 15 påsar.

Den med choklad rekommenderar jag starkt! MUMMA!!

Det är Mars nu. Mars! Och jag har inte bloggat sedan någon gång i slutet på månaden innan den här. Vad det beror på kan ni fråga huvudvärken om. Jag tänker i alla fall inte skvallra...

En hel helg har passerat, en måndag och nu snart även en tisdag. I morgon är det ju då onsdag om allt går enligt planerna och det betyder att vi befinner oss mitt i veckan. Varthän tar all tid vägen?

Kursstart idag. Forskningsprocesser. Vilken höjdare! Mycket jobb och dessutom så är det alldeles fruktansvärt nödvändigt. Det är den sista kursen, den absolut sista innan examensarbetet. Jag kan inte för mitt liv förstå att jag har pluggat färdigt, att jag har klarat av det någorlunda jävla bra och att jag snart är en fullfjädrad utbildad informationsdesigner med inriktning textdesign. Det låter ju helt otroligt! Det trodde jag aldrig om mig själv för några år sedan, att jag skulle sitta här och ha en examen i informationsdesign i bakfickan.

Jag är väldigt stolt, det ska jag erkänna och det har varit jobbigt. Men det har också varit enormt givande och väldigt lärorikt. Jag växte några centimeter när jag bröt mig loss från jobbet och gav mig in i den här nya världen som jag tydligen snart ska lämna för att bege mig in i en annan. En ny och troligtvis ännu mer krävande och spännande.

Examensarbetet ja, det ligger i bakhuvudet och stirrar ner i kudden när jag ska sova. Det vrider och vänder sig och är alldeles otåligt.

-Kan vi inte sätta igång nu, frågar det?

-Snart, säger jag då, snart!

Jag har förresten mördat igen, dödat och haft sönder. Fast troligtvis så var det ett vanligt självmord. Ett sådant mord som mina hårfönar brukar begå. Den stillsamma, plötsliga spädelektronikdöden. Här i påsen ligger liket:

Den förbannade elvispen!!! Den är jättedöd och jag blev arg på den. Grät inte utan skrek och gormade, kastade de stackars visparna åt fanders och förbannade elektroniken och dess skapare.

Även min telefon är trasig. Eller så är den bara väldigt bestämd och väljer selektivt ut vilka samtal och sms som bör få komma fram till dess ägarinna. Vad vet jag men det är sådär lagom roligt! Jag är arg på den också men mest för att jag tycker så mycket om den och gärna vill ha den kvar i ungefär 100 år till.

Vad mer då? Jo jag köpte mig ett nagellack idag, ett fräsigt lila. Jag känner ett behov av att pynta mig i färger och ljusare nyanser. Jag har faktiskt förvånat mig själv med att köpa flertalet vita tröjor och linnen den senaste tiden. Vad är det för fel på mig? Är det våren?

Fint, tycker jag. Nu ska jag bara orka måla på klibbet också med underlack och överlack och allt vad det nu är. Det torkar ju aldrig...

Jag måste också berätta att jag ska åka tåg snart också. Längre än till Eskilstuna. Jag och min bästa mamma (också min enda mamma) ska åka ner till syster yster och hälsa på. Efter ett och ett halvt år så ska jag alltså få återse Halmstad och för första gången få kliva in i min systers första, egna lägenhet. Jag saknar och längtar efter henne så att jag får skavsår på hjärtat ibland. Men i April, då ses vi igen!! 

Jag känner mig trött, det måste vara åldern. Jag hade tänkt tipsa om ett par tesorter också men det får jag nog lov att ta i ett annat inlägg för jag orkar inte sitta här mer nu. Jag vill slänga mig i soffan och titta på tv och vänta på att korvbullen ska komma hem så att jag kan få en kram och han en present. :)

Hej då!

Jag borde egentligen lyssna på någon musik, jag känner det. Öronen liksom talar till mig men jag vet inte vad jag ska erbjuda dem. Helst vill jag kunna bjuda på något nytt som de aldrig hört förut eller kanske något glatt och svängigt?

Men jag kan inget. Har glömt hur man gör när man letar musik. Har tappat allt det där som jag en gång hade någonstans i kroppen. Tiden då jag suktade efter ny musik verkar vara över, liksom ungdomen. Börjar närma mig trettio, stiger upp tidigt på morgonen alldeles av mig själv, föredrar att dricka te istället för en kopp sprit och minns inte ens när jag senast var på krogen (minnesförlusten beror inte på alkoholintag). Däremot drömmer jag om en växande familj, bil, ett jobb med en fast lön och att kunna resa bort. Är jag vuxen nu?

Jag börjar bli rädd, rädd för mig själv och för att åren går så fort. Människor dör och människor föds men under tiden så lever jag. Knallar på i min takt, i mitt skinn och de trånga skorna. Väntar väl egentligen inte på något. Det kan ju inte bli så mycket bättre.

Jag minns när jag prenumererade på musiktidningar och besökte stadens enda vettiga musikaffär. Jag minns när jag drömde om att starta ett band och förundrades över Jocke Bergs texter. Texter som låg, ligger, mig varmt om hjärtat än idag. Jag minns när jag lyssnade på mina älskade cd-skivor i min bärbara cd-spelare och drömde mig bort medan vinden drog mig retsamt i håret. Jag minns att jag spenderade de mesta pengarna på singlar och skivor. Nya eller gamla spelade ingen roll. Jag minns att musiken var mitt allt.

Jag hade inget annat då. Ingen att ty mig till eller drömma om. Jag var ung. Ville inget hellre och kunde inget annat. Så enkelt det var.

Allt det här sitter jag och tänker på nu och det fastnar så lätt på skärmen. Fingrarna dansar över bokstäver för att tvinga ut alla gamla minnen. Jag ska minnas. Komma ihåg hur det var att vara ung, när man sov till två på eftermiddagen, åt godis fast man inte fick, irriterade mig på mina föräldrar och syrran som höll på att komma ifatt. Man ville vara ensam om livet och göra egna misstag.

Och det gjorde man.

Det är fortfarande tyst här hemma, kan inte komma mig för att välja något att lyssna på. Det får väl vara, tänker jag. Det är ju en dag imorgon också.