När jag lagar mat så försöker jag att vara så organiserad som det bara går för att få ut minsta möjliga disk som man sedan måste ta tag i. Nu har ju jag visserligen diskmaskin men när man exempelvis bakar eller gör pajdegar och sådant så använder man ofta stora och skrymmande saker. Degbunkar, kastruller och annat...

För att undvika det härproblemet, alltså en massa otymplig disk, så brukar jag göra mina pajdegar i plastpåsar. Inga ICA-kassar utan vanliga hederliga plastpåsar, fryspåsar går också bra. Man lägger alltså helt sonika ner alla ingredienser i plastpåsen, knyter ihop den och masserar ihop allt till önskad konsistens. Det funkar skitbra och allt man behöver diska är en kniv (för att skära smöret med) och ett decilitermått (ja, till mjölet såklart). Jag kanske har tipsat om det här förut, jag har ingen aning men det är så jävla smidigt förstår ni.

Men idag kom jag på den bästa idén ever! Jag har försökt att rensa lite i skåp och kyl och har därför bakat ihop en allt-i-allo-paj med saker som behövde användas och några rester och sådär och en kakdeg för att jag ville bli av med en massa burkar i skafferiet. Efter att ha gjort pajdegen enligt tipset ovan så undrade jag varför jag bara gjorde just pajdeg i påse när det borde fungera precis lika bra med andra degar.

Sagt och gjort så stoppade jag ner alla ingredienser till chokladsnittekakorna i påsen, masserade ihop allt och lät den vila i kylen. Det gick hur bra som helst och kakorna kommer säkert att smaka underbart.

Jag återkommer om resultatet.

Haha, jag har nog stoppat ner lite för mycket fyllning i pajen för det har droppat ner vätska i ugnen som är helt rökfylld. Dags att leka rökdykare, vi hörs!

Tåget är ersatt med buss så jag passar på att åka gratis. Med andra ord så skiter jag i att betala för mig. Det kan SJ bjussa på!

Jag har ångest. Ångest för att jag om ganska så exakt 3 månader inte har något jobb eller en skola att gå till och därmed heller inte har någon inkomst. Det känns skitjobbigt.

Nu har jag i alla fall sökt 11 sommarkurser, utifall jag inte får något sommarjobb/jobb. Jag måste liksom gardera mig på något sätt så att jag vet att jag inte kommer att gå utan pengar helt och hållet. Visst kan jag stämpla men vad får man ut då, typ 5000? Det kan man ju inte leva på.

Jag känner en sådan enorm press både från föräldrar och pojkvän även om de kanske inte uttrycker sig genom att tjata och gnata eller ens prata om det (okej mamma och pappa gör det).  Det liksom ligger över axlarna hela dagarna och nu har jag till och med svårt för att tänka på något annat. Jag känner mig som en dålig människa om jag inte klarar mig ekonomiskt/lyckas hitta ett jobb och jag känner mig som en börda om jag ska läsa fler sommarkurser för jag får ju inte in några pengar... Jag vill kunna betala hyran, jag vill kunna stå för all mat, jag vill kunna resa bort, jag vill också dra in pengar till hushållet så att min andra hälft slipper stå för den största biten. Jag vill ju så gärna ha ett jobb men jag vill inte stänga in mig på ålderdomshemmet eller bli sittandes framför kassaapparaten på ICA...Jag kan ju så mycket mer!

Så nu har jag spenderat ett tag på arbetsförmedlingens hemsida. Jag har kollat in utbudet av arbeten och sommarjobb (inom en någorlunda bekväm radie, Västerås, Uppsala, Stockholm) och för min del så ser det helt kört ut om jag inte vill slava inom vården. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. De jobb som finns till sommaren är i stort sett bara timvikariat på olika boenden etc och jag kräks bara av tanken på att spendera en enda dag till på ett ålderdomshem.

De riktiga jobben som finns att söka kan jag ju inte söka nu eftersom de oftast vill anställa på en gång och jag är ju inte ens färdig i skolan än. Jag kan ju inte ta ett heltidsarbete som börjar i Maj när jag måste skriva mitt examensarbete då...

Hur faan ska man få allt att gå ihop? Jag blir galen!!

Jag vill bara gråta, gömma mig och inte komma fram igen förrän någon erbjuder sig att anställa mig. Jag vet ju att det inte är möjligt. Jag måste själv göra allt. Skicka ut mina CV:n, besöka företag och visa mig från min bästa sida osv. Jag vet ju det. Men jag vet inte vilka jobb jag ska söka, hur ska jag profilera mig? Informatör? Textdesigner? Jag blir ju liksom inte något etablerat som till exempel lärare, kirurg eller barnmorska. Mitt yrke är luddigt och jag har själv svårt att veta vart jag ska placera mig...

Jag har kommit på att det vore roligt att arbeta med myndighetstexter men de söker ju absolut ingen personal till sådant så hur gör jag då för att de ska förstå att de behöver mig? Enköpings kommun till exempel, de skulle ha jättestor nytta av mig på sitt kontor där jag kan uppdatera texterna på webben, brev till allmänheten och sådant... Det skulle jag vilja arbeta med.

Får man ens säga så idag? Att man vill arbeta med något specifikt? Det känns som om alla tycker att man ska vara nöjd och glad med det man får men jag känner inte att jag kommer bli glad om jag får jobb på ett demensboende någonstans eller som telefonförsäljare (som iofs inte ens är ett alternativ) eller lokalvårdare. Jag ser det som ett nederlag.

Jag vill heller inte förlora för mycket av den kunskap som jag samlat på mig under de här tre åren genom att fastna i något annat yrke som jag inte ens vill arbeta inom/med. I så fall så pluggar jag hellre en liten stund till medan jag söker jobb så att jag håller allt färskt i minnet. Eller är det dumt? Det känns som att alla tycker att det är dumt att jag vill plugga lite till medans jag söker jobb så att jag kanske kan få ett jobb där jag faktiskt vill jobba... Dumt, jag får dåligt samvete. Jag bor ju inte själv, jag delar mitt liv med någon nu och det är det som gör att jag känner en sådan enorm press. Hade jag bott själv och inte behövt bry mig om någon annan så hade jag kunnat plugga en stund till utan att må dåligt över det. Jag hade ju bara haft mig själv att tänka på...

Jag hatar det här.

Det är så svårt. Det är så svårt att vara så många som möjligt så mycket till lags som det bara går.

F-skattesedeln, jag måste ta tag i det också. Jag måste försöka bli min egen så att jag kan frilansa om det skulle behövas. Men hur gör man med det? *suck*

Vem sade att det var lätt att leva?

Idag vill jag hylla samboskapet!

Idag för exakt ett år sedan flyttade jag in hos korvbullen i den dåvarande skokartongen. Nu bor vi i en fin liten tvåa och har det så bra som två människor (och en sköldpadda) kan ha det.

Att bli sambo var inte alls krångligt, svårt eller jobbigt. Vi har det bra ihop, tänker lika i mycket, har samma värderingar och så vidare. Jag tror att det är en bra förutsättning för att det ska lyckas, det här med att bo ihop.

Visst blir man irriterad ibland men så är det ju, från båda hållen. Korvbullen kan bli arg på mig och jag kan bli arg på honom men vi blir fort sams. Ingen av oss är nog speciellt långsint men om mina hormoner spökar så kan jag gå runt och vara sur i flera dagar för absolut ingenting. Men korvbullen vet hur man tacklar sånt. Han är ju den bästa!

Nu kan jag liksom inte tänka mig att jag faktiskt hade ett liv utan korvbullen. Vad i hellskotta gjorde jag i alla år innan jag visste att han fans??? Det känns ju som om vi alltid har känt varandra trots att det bara gått två och ett halvt år sedan vi sågs den där första gången på min gamla gårdsparkering hemma i ursprungshemmet. Han i kostym, jag i en rutig klänning.

Innan jag träffade korvbullen så var jag nog ganska ledsen och ensam. Inte för att jag inte hade några vänner eller så utan för att jag inte hade någon relation. Jag saknade närhet, den som blev så tydlig när vänner runt omkring mig började gifta sig och skaffa barn. Jag hade liksom ingen att dela den där trista och grå vardagen med. Ingen att dricka frukostte med, ingen att diskutera dagens händelser på jobbet med, ingen att vakna bredvid eller kunna krama när som helst. Ingen att hålla i handen.

Nu när jag har min man, min drömman, så försöker jag att tänka på det. De här små sakerna, som att pussa honom på kinden innan jag går hemifrån varje morgon (när han fortfarande ligger och drar sig i sängen), kramen när vi ses igen efter en lång dag i skolan och på jobbet, att få ligga på hans arm en stund innan det är dags att sova eller stunden i soffan när ingen säger något men man vet att man tycker om varandra ändå... Det finns så himla mycket att vara rädd om. Det finns så himla många tankar att spara.

Jag hoppas bara att alla får plats för jag vill samla på mig så många det bara går.

För det är underbart att vara sambo. Det är underbart att ha någon att komma hem till...

Nu har våren kommit!!

Bara en sak till...

Jag sitter här och tittar över axeln på ett skönhetsoperationsprogram. De opererade in bröst på en transsexuell man och nyss så visade de före och efterbilder...

Förebilderna visade hans magra bröst precis som det var med bröstvårta och allt men genast, efter att han (hon) hade fått brösten inopererade så kunde de inte visa bröstvårtorna. De hade suddat dem! Varför då?? Blir det läskigare och mer förbjudet med ett par sillisar eller? Är det inte exakt samma bröstvårtor som personen hade innan operationen? Jag fattar ingenting...

Bröstvårta som bröstvårta säger jag...

Guuud, det är så varmt här!  

Huvaligen! I den förra lägenheten vi bodde i (ínnan jag flyttade hemifrån) så var det så satans jävla kallt. Jag hade 15 grader i mitt rum på vintrarna och sov i ylletröjor, raggsockor, mjukisbrallor och två täcken. När mamma och pappa flyttade så sade mamma: Nu ska jag aldrig mer frysa!

Sagt och gjort, det gör de inte längre. När man kommer hit så är det som att komma utomlands. Det är inte riktigt min grej. Jag vill gärna ha kallt, speciellt när jag ska sova.

Men ja, är man så smart som jag är så kommer man på att man kan skruva av elementen så att man slipper dö av värmeslag och uttorkning. Dessutom kan man öppna ett fönster och släppa in lite (helst mycket) frisk luft.

Det får nog stå öppet hela natten.

Jag har köpt en ny bok också förresten så att jag har något att göra när jag inte har något att göra här hemma. I vargens följe heter den och den ser riktigt lovande ut. Vi får väl se om den håller måtten...

Nu ska maddluren sova, kanske att jag hinner med en liten testläsning...

God natt världen och god natt min finaste korvbulle!

Nu har jag äntligen knåpat ihop ett mail till min före detta arbetsgivare angående mitt examensarbete som jag ska skriva nu i april. Det är märkligt att jag blir som mest kreativ och får saker gjorda så här nästan mitt i natten... Jag kommer nog alltid att vara sådan skulle jag tro.

Nu får jag vänta och se om jag får något svar, annars får jag ringa. Min telefon fungerar ju inte som den ska heller och det känns ju bra typ nu när man verkligen behöver den.

Jag väntar också med stor nyfikenhet på vad försäkringsbolaget har att säga om min fot. Jag undrar hur lång tid det tar för dem att gå igenom alla papper och bestämma huruvida jag får någon ersättning eller inte. Någon som vet?

Imorgon åker jag hem till ursprungshemmet igen och blir kvar där ända tills på torsdag. Det är lika bra eftersom jag både har lektioner och sångövningar alla dagar i veckan utom fredag. Man spar ju in några kronor på att åka fram och tillbaka också. Men jag saknar min korvbulle när jag är borta, det gör jag. Jag tänker redan på hur skönt det ska bli att komma hem på torsdag och få en varm kram av den finaste människan på hela jorden. Vad gjorde jag utan honom??

Jag har klantat mig lite också den här helgen. I fredags tappade jag min ena vante i en jättesmutsig vattenpuss, den är skitig och jag vet inte riktigt hur man tvättar en hemstickad vante, funkar det med 40 grader eller?? Jag vill inte förstöra den för jag tycker så mycket om dem. Och idag så hade jag sönder både min favoritögonskugga och ett glas. Det finns inte många exemplar av korvbullens svartrandiga glas och jag måste erkänna det, jag är den skyldige. Jag tar död på dem ett efter ett och allt han kan göra nu mera är att sucka och säga att det snart inte finns några utav de glasen kvar i skåpet. Han har rätt. När jag träffade honom hade han nog ungefär tolv stycken och nu tror jag att det finns ynka fem eller sex kvar bara.

Jag är sån... klantig.

Nu är det dags att krypa till kojs. Imorgon måste jag gå upp tidigt och packa väskan. Hoppas tåget är i tid...

God natt folk och fä!